Det är något djupt motsägelsefullt i hur många av oss förhåller sig till dödande – så länge det inte gäller vår egen art. I Sverige hyllas jägare som hjältar när de skjuter ihjäl skogens invånare. De poserar leende bakom blodiga kroppar, ofta flankerade av sina utmattade hundar – också de reducerade till redskap i jakten på liv. Det kallas ”naturvård” och ”tradition”, trots att det i grunden handlar om att ta liv från oskyldiga individer som bara ville leva.
Samtidigt tystas en annan verklighet ner – den om tamboskapens öde. Public service visar gärna leende bönder med lamm, kalvar och killingar i famnen, eller selfies med kor som annars behandlas som mjölkmaskiner. Men sällan nämns att dessa unga tamdjur snart ska skickas till slakt. Att deras korta liv är noggrant planerade – en tidpunkt i kalendern, då det som firas egentligen är slutet på ett liv.
Och mitt i detta absurda skådespel, som media matar oss med varje år, hålls kosläpp. En ”folkfest” där kor som tillbringat större delen av året inomhus släpps ut – till publikens jubel. Deras språng av frustration tolkas som glädje. Vi applåderar förtrycket, paketerat som ”idyll”.
Märkligt nog hyllas jägare som tar liv, men slakteriarbetare – de som varje dag leder oskyldiga individer till döden – får inget erkännande. Deras arbete är det smutsiga vi helst inte vill veta något om, men som vi sedermera med god aptit konsumerar. Men inte av nödvändighet – utan för att vi lärt oss njuta av andra varelsers kroppar.
Det är dags att syna det här blodiga hyckleriet. Att våga fråga oss själva: Vad är det egentligen vi firar? Varför har vi gjort döden till en tradition? Och varför kallar vi det en fest – när någon annan aldrig fick välja sitt öde?
Johanna Månsson