Svante Axelsson pläderar i en debattartikel (VT 19/5) för elbilar. Elbilar är trevligt och bra på många sätt, det tycker jag också.
Men han står inte med båda fötterna i verkligheten. Kostnader, miljöförstörelse och andra konsekvenser vill dessa politiker, röda inuti och gröna utanpå, inte prata om. Ett fossilfritt Sverige är en politisk symbol utan nytta. Sverige är en promille av världen. Ingen varken kan eller vill följa oss, ingen lyssnar ens.
Fram till år 2050 beräknas Indiens befolkning öka med en halv milliard människor. Länder som Etiopien och Nigeria kommer att trefaldiga sin befolkning medan regeringens rådgivare Axelsson pratar om batteribilar i sin lilla sandlåda.
500 miljoner person-elbilar med 100 kWh batterier behöver fyra miljoner ton litium och en miljon ton kobolt (giftigt) varje år. De har en livslängd på cirka sex år.
Världsproduktionen är för närvarande 0,035 miljoner ton respektive 0,1 miljoner ton per år. Produktionen av den ändliga resursen litium måste således mer än hundrafaldigas och återvinning är svår.
Hur stor blir kostnaden? Vem betalar? Hur stor blir miljöförstörelsen? Hur gör vi med lastbilar och bussar och hur stor blir nyttan?
Se sanningen, att år 2040 har våra bilar ungefär samma sorts motorer som nu och de kommer att drivas med ungefär samma bränsle som nu.
Många har pekat på de motsägelsefulla målen fossilfritt samhälle och levande skogar. De två målen är oförenliga. Ett fossilfritt Sverige innebär att vi måste offra våra skogar, vår goda miljö och vårt välstånd. Det var kol och olja och senare kärnkraft som räddade Europas och Sveriges skogar. Så är det fortfarande.
Vetenskap är att ifrågasätta. Vi måste vänja oss vid tanken att koldioxid är något bra som vi behöver mer av och sluta ängslas för ett något varmare och därmed bättre klimat.