Frågan ovan kan laddas känslomässigt på olika sätt. Det naturliga är att den formuleras med längtan, glädje och nyfikenhet, men här i Västervik ställs den numera inte sällan med otålighet och frustration som grundton. Hur kan det komma sig och vad behöver göras för att vända trenden? 

Låt oss börja i det stora sammanhanget: 

Västerviks rika utbud av föreningar gör en enorm samhällsinsats genom att erbjuda fysisk aktivitet och sociala sammanhang för kommunens invånare. Det föreningslivet bidrar med i form av meningsfull fritid och rörelseglädje är helt avgörande för många ungdomars livskvalitet och vinsterna går längre än så. En aktiv kommun påverkar folkhälsan i stort, vilket gör föreningslivets möjligheter till en politisk angelägenhet. 

Grunden för föreningslivets förutsättningar läggs på politisk nivå. Logiken är enkel. Utan idrottshall, fotbollsplan, spolad is och simbassäng –  ingen organiserad verksamhet av innebandy, fotboll, bandy, hockey eller simning. 

Det finns tydliga tecken som pekar mot att den politiska nivån är väl medveten om kommunens och föreningslivets ömsesidiga beroende och gemensamma intressen. Handbollsföreningens nya hall är ett av flera exempel på hur en växande förening ges unika chanser att vidga verksamheten, öka träningstiderna för ungdomslagen och få förutsättningar att satsa på sin verksamhet fullt ut. Vi ser med glädje på viljan att göra investeringar som dessa och anser att gymnastikföreningen borde stå näst på tur och prioriteras i kommande budget. 

Västerviks gymnastikförening har bedrivit sin verksamhet sedan 1920. Idag har vi cirka 400 aktiva medlemmar och en alltjämt växande kö. I skrivande stund längtar 184 barn efter att få tillträde till någon av våra grupper. Lika glada som vi blir över att det finns en sådan enorm lust att prova på gymnastik, lika bedrövligt känns det varje gång ännu ett barn måste nekas en plats hos oss. 

Just nu hindrar lokalfrågan gymnastikföreningen från att utvidgas. Den ideella kraften, viljan och kunskapen att leda grupperna finns, men förutsättningarna saknas. Konsekvensen av detta är som sagt att nästan 200 barn nekas en aktiv fritid inom den idrott de så gärna vill testa. Skillnaden mellan tillgång och efterfrågan är så stor att det i vissa grupper är två års kö (!) för att ens få komma och prova på gymnastik. Att längtan byts mot frustration är lätt att förstå. Detta är inte acceptabelt och det är dags för politiken att kliva fram och ta sin del av ansvaret!

Rent konkret behöver vi en större lokal anpassad för gymnastik. Det skulle ge oss möjlighet att utöka verksamheten så att fler barn får uppleva den rörelseglädje som gymnastiken ger, samt ge säkra träningsförhållanden för de ungdomar som kämpar för att utvecklas så långt som möjligt inom sin idrott.

Problemet är inte nytt. Planer på utbyggnad och ny hall har genom åren skapats och konsekvent skjutits på framtiden. Nu är hög tid att gå från ord till handling!