Tre dagar innan julafton 2021 fick jag beskedet att jag har drabbats av avancerad njurcancer. Efter jul och nyårshelgen var det dags att tillsammans med min läkare komma fram till vilken typ av cancerbehandling som man ansåg vara den bästa för mig. Det blev en behandling som heter immunterapi och som jag endast kan få på onkologen i Kalmar. Efter att ha träffat min läkare på onkologen och fått information om hur själva behandlingen fungerar, samt vilka biverkningar jag kan få, så bestämde vi att starta min behandling i slutet av januari.
Planen är en behandling i månaden med hänsyn till biverkningar och diverse prover. Då jag bor i norra delen av länet så innebär det att jag måste resa till Kalmar. Fria buss- och tågresor får man tillsammans med sin kallelse. Det bästa och snabbaste sättet att resa med är tåget, som tar cirka 1 timme och 48 minuter. Dessutom sitter man bekvämt på tåget. "Så tåget får det bli", tänkte jag nöjd. Tyvärr har det visat sig att tåget flera gånger varit inställt av olika anledningar som fordonsbrist, personalbrist, spårfel med mera.
Ibland är det inställt redan när jag ska åka från Vimmerby till Kalmar – då måste jag ta bilen för att hinna i tid. Ibland är tåget inställt när jag ska åka hem från Kalmar. Oavsett vilket så ersätts då tåget med buss. Ersättningsbussen tar betydligt längre tid än vad tåget gör. Man sitter mer obekvämt i en fullpackad buss. Efter att ha segat sig fram genom Blomstermåla, Högsby och Berga stationer kommer man efter vad som känns som en evighet fram till Målilla och vägbygget mot Hultsfred, som innebär köer och stopp i trafiken. Ännu ett stopp väntar vid Hultsfred station innan man äntligen – efter 3 timmar och 40 minuter– kan kliva av bussen vid resecentrum i Vimmerby.
Den totala restiden just den dagen blev för mig nästan exakt 6 timmar innan jag äntligen väl hemma kunde stupa i min säng helt slutkörd. Det är inte mänskligt att som cancerpatient med svåra biverkningar att genomlida den här typen av resor. Viktigt att påpeka är att jag har en i förväg bokad tid att förhålla mig till. Jag kan alltså inte komma och gå lite som jag själv vill. Min behandling är dessutom väldigt dyr. Jag har lärt mig att alltid innan avfärd från hemmet att kolla upp om tåget går eller inte. Om tåget är inställt får det bli bilen istället för att som sagt hinna fram i tid.
I mitt fall känns det som att om inte cancern till slut tar livet av mig så gör de här resorna med ersättningsbussen det. Så till er politiker som enligt era valaffischer helt plötsligt är redo för både det ena och det andra: När är ni redo att ta tag i tågtrafiken och få den att fungera på ett optimalt sätt i hela länet?