Rädda Barnen har presenterat sin rapport om barnfattigdom varje år sedan 2002. Barnfattigdomen i Sverige ligger på 12 procent, 230 000 barn.
Norge ligger på 5,3 procent som jämförelse. Sverige har på senare år misslyckats med att utjämna inkomstklyftorna och det är djupt beklagligt. På lokal nivå ser det särskilt mörkt ut. Det är viktigt att vi på alla politiska nivåer har ett gott fördelningspolitiskt tänkande.
Att som barn leva i en familj med låg inkomstnivå ställer till det på många olika sätt. Rent statistiskt är det större risk att få sämre resultat i skolan. Man har inte heller samma möjligheter till en aktiv fritid som ett barn från en familj med stabilare ekonomi. Barnen begränsas bland annat av avgifter för fritidsaktiviteter, bussbiljetter och dyr utrustning.
På riksplanet gäller det att jobba fram en budget som stärker ekonomiskt utsatta barn och dess familjer. Vänsterpartiet lyfter frågan på allvar och är beredd med stora satsningar för att motverka barnfattigdom och dess följder. Det gäller bland annat satsningar på gratis läkemedel för barn, höjd socialbidragsnorm, höjd grundnivå i föräldraförsäkringen, höjt golv i a-kassan, lägre taxa i kulturskolan och höjd sjuk- och aktivitetsersättning.
Granskningen som Rädda Barnen gör av våra 290 kommuner borde få en och annan kommunledning att lägga pannan i djupa veck och grotta ner sig i frågan: Varför finns det så många fattiga barn i kommunen? Vad kan kommunen göra för att lyfta barnen ur fattigdomen? Vad kan kommunen göra för att stötta de barn som lever med knappa resurser? Det görs säkert en hel del goda saker från kommunernas sida men uppenbarligen inte tillräckligt.
Det är i framtiden viktigt att bekämpandet av barnfattigdomen finns högst upp på agendan. Frågan måste vara helt central och levande både lokalt, regionalt och på riksplanet.