Utanför rennäringens trakter har björnen inte någon större inverkan på tamboskap och klövvilt – de skador björnar står för, bortom renskötselns terräng, är små.

Björnjakten är särskilt svår att förstå sig på om ens grundläggande fråga lyder: Är svenska jägares behov av att jaga och döda viktigare än björnars rätt att leva? 

Jakten på björn är inget annat än troféjakt – jakt för nöjes skull – och den som dödas är en kännande, tänkande varelse som kommunicerar på meningsfulla sätt. Björnar har sitt eget perspektiv på världen, och deras värld är rik, på vissa sätt rikare än människans. De har en bakgrund, relationer, och utvecklade personligheter. De känner inte bara smärta, rädsla, sorg, och ilska, utan de kan också njuta. De kan bli överraskade och känna nyfikenhet och glädje.

Den som invänder att människan inte ska tillskriva djur mänskliga känslor glömmer bort att mänskliga känslor är just djurkänslor. Att människan skulle ha monopol på känslor är en förlegad och absurd tanke. Björnar har ett komplext inre liv som människan lätt kan känna igen sig i. För de känslomässiga systemen är uråldriga. De gener som styr skapandet av hjärnors känslohormon är omkring 700 miljoner år gamla. Troligen har dessa sitt ursprung i den era då djur började fatta erfarenhetsbaserade beslut, och alla djur har detta gemensamt. Den som är villig att öppna ögonen kommer att se att det finns gott om gemensamma världar.

Och liksom varje människa har ett enda liv, har varje björn ett enda liv. Är det då rimligt att svenska björnjägare – för sitt höga nöjes skull – tillåts beröva individer deras enda liv?

Den som har invändningar kan vända sig till Naturvårdsverket och Länsstyrelsen med frågan varför troféjakt på björn tillåts i Sverige.