Bör vi återgå till forna tiders tankesätt där våra roller som man och kvinna förblir som det var ämnat? Och den viktigaste tanken: föräldrarskapet. Vad bör vi ha som riktlinje där? Ska vi börja bli pappa och mamma? Eller är det bättre att låta kommunen fortsätta ta hand om barnen?
Nygamla tankar har framförts, det nuvarande sättet att leva ifrågasätts. Skolan har problem. Vem har ansvaret för barnens uppfostran?
Även barnen har tankar, upplever sig vara ett problem och har känslan av övergivenhet. Ingen mamma som väntar hemma efter skolans slut. Knappast pappa heller, vem skall man trygga sig till, är det endast gatan och gänget som kan ge lite gemenskap?
Inte är det någon oväntad tanke att förändring bör ske.
Aino Samuelsson