Replik till Lars Johansson (V) och Kjell Jonason (V) i VT 26/1.
Nyligen fick sjukhusen i Kalmar län fina utmärkelser av tidskriften Dagens Medicin. Västerviks sjukhus rankades för första gången som bästa medelstora sjukhus med förlossningsverksamhet. Oskarshamns sjukhus blev återigen bästa lilla sjukhus utan förlossning och Länssjukhuset i Kalmar hade arbetat sig upp till fjärde plats i kategorin för länssjukhus.
Redan samma förmiddag twittrade jag ett grattis till patienter och personal. Efter alla mina besök i sjukhusens verksamheter vet jag att personalen sliter hårt och målmedvetet för att ge bästa möjliga vård, trots ibland mycket svåra förutsättningar. De är därför att gratulera för det erkännande som utmärkelserna innebär. De har lyckats! Patienterna, de som är målet för all denna strävan, är naturligtvis också att gratulera.
Men, nej, jag riktade inget tack till Vänsterpartiets landstingsråd. Jag får se det som en hederstitel, när skribenterna kallar mig ”den främsta kritikern till vården i Kalmar län”. Dock är det inte vården jag är kritisk mot, utan de svagheter som finns som resultat av bristfällig politisk ledning.
För jag vill vara ärlig mot mina uppdragsgivare; patienter och personal, anhöriga och allmänt intresserade invånare som röstat på Kristdemokraterna och mig. I ärligheten ligger att våga se och bekräfta både det som är bra och det som är mindre bra. Det är ju drivkraften för att kunna förbättra det som inte funkar.
Vårdförbundet, ett av de största fackförbunden inom hälso- och sjukvårdssektorn, framför i dagarna skarp kritik mot den ”ytterst allvarliga” situation som råder i sjukvården i Kalmar län. Personalen går på knäna, vilket kan ge svåra konsekvenser. ”Långsiktigt hotar detta patientsäkerheten och arbetsmiljön”, säger ordförande Tora Elfverson Dahlström i en av länets tidningar.
Det är värt att notera för allmänhet och patienter, så väl som för vänsterpartister, att facket gör samma analys som vi kristdemokrater.