Kommunerna är tydligen av den uppfattningen att äldre gärna vill bo kvar i sina hem i ensligheten. Stämmer det egentligen? Visst försäkrar den ålderstigne ihärdigt att "Härifrån vill jag aldrig flytta. Här har jag bott i 50 år och det har gått så bra". Men när den oundvikliga dagen kommer då flyttningen till äldreboendet blir nödvändigt så infinner sig trivseln ändå. Förvånande nog. Ja, här försvinner ju känslan av ensamhet, här finns andra i samma vördnadsvärda ålder, här kan man i all gemytlighet samtala om forna dagar då inga krämpor fanns.
Här faller man lätt i tankar. Hur resonerar beslutsfattarna när de inte begriper att även gamla människor har behov av daglig kontakt med andra? Inte räcker det med en träffpunkt någon gång i veckan. Varje dag behöver människan ventilera sina åsikter, kanske även att få lyssna till lite uppiggande skvaller. Så är det ju i ungdomens dagar. Varför måste man avstå från det nöjet på äldre dagar?
Snälla kommuner i Sverige, låt inte äldre nödtvunget vara så avsigkomna! Inte sitta var och en, utspridda här och där. Låt alla få uppleva tryggheten och samvaron med andra. Bygg hem för äldre!
Aino Samuelsson