Kanotklubben (WKK) är utan konkurrens Västerviks mest framgångrika idrottsförening alla kategorier – förmodligen en av landets främsta. Prisskåpen i klubbhuset bågnar nästan av medaljer och pokaler. I föreningens historia hittar vi både världsmästare och olympiska mästare. Bara under Gunnar Sandbergs tid som ordförande (1974–1991) erövrade klubben 36 svenska mästerskap i olika klasser och 31 juniormästerskap. Gunnar själv har blivit svensk mästare i lag – både som junior och senior. Men hans stora gärning inom klubben är som ledare.
Intresset föddes tidigt. Gunnars äldre bror var kanotist. Han stack i väg på sin cykel från hemmet vid Rosavilla i Allén till klubbhuset i Brevik varje kväll efter jobbet. En kväll följde Gunnar efter av ren nyfikenhet.
– Stig körde hem mig. Han tyckte att jag var för ung för att paddla kanot. Det var för tungt, säger Gunnar.
Det hör till pjäsen att Stig Sandberg nog mest var rädd om sin lillebror. När Gunnar var ett år gammal skadade han ryggen och låg gipsad i över ett år. Men kanotist blev han i alla fall till slut – ganska framgångsrik dessutom. När det var dags för värnplikten var han nog som bäst.
– Jag mönstrade på Skeppsholmen i Stockholm. Åke Liffner tipsade mig om en bra tjänst som gav utrymme till mycket träning. Den innebar att man skulle dela ut lite fotbollar och kanoter... Men det krävdes att man var malaj. Både Åke och Gert Fredriksson hade haft den tjänsten. Men när min gamla ryggskada kom upp vid mönstringen blev jag frikallad istället – trots att jag kanske var i mitt livs form.
Gunnar åkte hem och började studera. Det blev mindre tid att tävla. Men paddla kanot fortsatte han och hustrun Karin med långt upp i åren. Det var för övrigt i kanotklubben paret träffades.
– Det började med att jag torkade Gunnars kanot och fick någon 50-öring för besväret, säger Karin Sandberg.
Senare blev det många och långa turer i Västerviks skärgård. Ofta drog ungdomsgäng upp till Källvik och tältade på helgerna. Gunnar och Karin har varit ute på långturer både på tu man hand och med likasinnade kompisar. Längsta turen gick till Harstena, då tillsammans med vännerna Britt och Lasse.
– Vi tältade. Tanken var att vi skulle till Stockholm. Men det var så dåligt väder och regnade så vi gav upp.
I takt med att familjen växte blev det båt som gällde. Den utnyttjades flitigt i många år till bad och fiske och var till stor glädje.
Gunnar vill gärna framhålla den starka sammanhållning som alltid funnits i klubben – allt sedan Ivan "Gubben" Heed och några andra företagsamma män bildade den 1923.
– Det har aldrig varit svårt att få folk att ställa upp, säger han.
Klubbhuset byggdes av ideella krafter 1939. När tillbyggnaden kom till 1979 var det åter igen klubbens medlemmar som höll i hammare och såg. När det på sin tid populära Strömsloppet genomfördes i Västervik – och senare i modern tid drakbåtsfestivalen – gick det åt hur mycket folk som helst.
– Vid drakbåtsfestivalerna var det ett ett stort antal medlemmar som var engagerade, säger Gunnar Sandberg.
Sandberg har haft flera olika uppdrag i föreningens styrelse. Nu är han ordförande i veteranföreningen. Han har också varit ordförande och vice ordförande i Smålands Kanotförbund. Han har sett många stjärnor komma och gå – främst av dem alla håller han Stig Andersson. Hans meritlista är svårslagen: två VM-guld, ett VM-silver, ett EM-guld, fyra NM-guld och sex SM-guld.
– Om han hade fått chansen att paddla i OS hade han säkert tagit guld där också...
Men en inte obekant herre i kanotkretsar, Gert Fredriksson, snodde honom på den godbiten.
Det är inte bara kanotklubben som fått tagit Gunnar Sandbergs tid i anspråk. Han är en starkt engagerad föreningsmänniska – medlem i Frimurarna, Odd Fellow, Frihetsbröderna och Föreningen Norden.
– Jag har väl haft svårt att säga ifrån. Det är tur att jag har haft en förstående hustru, säger Gunnar Sandberg som tänker firar högtidsdagen i kretsen av de närmaste.