Det är nu ett och ett halvt år sedan som Laila Bouvin flyttade in i det nyrenoverade trygghetsboendet på Långrevsgatan i Västervik. Lägenheten är ljus och rymlig. I köket står ett stort ovalt bord med färggrann duk. På den ligger dagens tidning, anteckningsblock och pennor.
– Det är här jag håller till för det mesta, om jag inte jobbar med datorn förstås. Den står i ett annat rum, säger Laila Bouvin som börjar närma sig sin nittionde födelsedag.
Hon trivs på Långrevsgatan och de möjligheter som ges i form av aktiviteter för dem som bor här.
– Jag brukar vara med på IT-café, Träffpunkten genom Bostadsbolaget som har trevliga aktiviteter på tisdagar och så går jag och äter på restaurangen när jag har gäster.
Laila stödjer sig för närvarande på en rollator med höga armstöd. I februari bröt hon nämligen benet. Hon satt på ute på sin rollator, somnade och hamnade i snön.
– Den här nya rollatorn är till stor hjälp då jag kan träna och sträcka på ryggen. Jag har alltid rört på mig mycket och min plan är att jag snart ska kunna gå på egen hand.
I slutet av 1980-talet var Laila en av de drivande krafterna bakom Hälsofrämjandets lokalavdelning i Västervik.
– Vi som satt i styrelsen på den tiden håller fortfarande ihop och träffas ibland.
Att leva sunt har varit ett intresse genom livet. Vid ett flertal tillfällen har Laila besökt hälsohem.
– Jag fastade, åt basisk kost och allt var veganskt. Men att vara vegan i början av åttiotalet var ganska besvärligt. Det var svårt socialt och i butikerna fanns det inte mycket att välja på. I dag är det annorlunda.
Laila växte upp i Stockholm och Halmstad. Sitt första minne av Västervik är från 1946 då hon som 17-åring besökte det stora scoutlägret på Gränsö.
– Det var ett världsläger för pojkar, men jag skulle dit för att hjälpa till lite grand. Jag minns hur jag kom med rälsbussen och vandrade från stationen med min ryggsäck ut till Gränsö. Flickorna som hjälpte till bodde på Ekholmen, den lilla ön utanför. På bron stod en vakt så inga pojkar kunde komma över, minns Laila.
Senare var Laila ordonnans på flickscoutlägret som hölls samma år på en ö utanför Sundsvall.
– Jag är lite förvånad över att mina föräldrar lät mig resa så mycket på egen hand och för egen del hade jag ingen tanke på att det skulle kunna vara farligt. Jag var trygg i mig själv.
En annan resa gick till England och det blev en 14 månaders lång vistelse som bland annat hjälpreda på en internatskola.
– Det var min far som ordnade med det. Han var språklärare och tyckte att jag skulle lära mig engelska ordentligt.
Efter att Laila hade avslutat sina studier på lärarinneseminariet i Kalmar 1952 och fått titeln folkskollärarinna reste hon på en tio dagar lång folkdansturné innan vuxenlivet med förvärvsarbete skulle ta vid.
– Jag hade sagt till de som förmedlade lärarjobb att jag tackade ja till första bästa tjänst.
När hon kom tillbaka till Sverige hade Laila hade fått arbete på Hasselö.
– Jag reste dit med ett helt flyttlass, möbler och allt. Först var det båt ut till ön, sedan hästskjuts till skolan där jag skulle bo.
År 1952 var det 18 barn i skolan fördelade på första klass till sjuan, så kallad skolform B3. Det var många nybörjare. Åtta barn i ettan och sex i trean.
– De var duktiga barn. Sedan drog jag igång dans för ungdomarna, startade ABF-cirkel i engelska och ordnade med en bibliotekslåda.
Det var på Hasselö som Laila träffade sin blivande man lantbrukaren och fiskaren Fridolf “Frille” Magnusson och 1954 föddes Lena som sedan fick syskonen Kajsa och Erik.
– Samma år som Lena föddes sade jag upp mig från tjänsten på Hasselö. Det var omflyttningar av lärare i skärgården och det ryktades om att en manlig lärare skulle ta över min tjänst. Jag ville inte riskera att stå utan jobb så jag sökte till Västervik och fick en tjänst på den då nya Breviksskolan.
Elever från den första klassen som Laila undervisade från fyran till åttan håller fortfarande kontakten med henne.
I veckorna bodde barnen och Laila i en lägenhet på Örngatan. På helger och lov for de ut till ön. Men när barnen hade vuxit upp gick Laila och Frille skilda vägar.
När Skogshagaskolan stod klar på 1970-talet sökte sig Laila dit och resten av sin lärargärning gjorde hon som speciallärare.
Inför de stundande festligheterna har Laila planerat kalas för gäster bestående av familj, släkt och vänner.