Sonen dog – efter flera år av missbruk

Efter flera år av missbruk dog 20-årige Björn Åstrand hemma i sin bostad i Uppsala. Exakt vad som hände är det ingen som vet. Men hans mamma, Elisabet Greek, väljer att tro att det handlade om en oavsiktlig överdos.

I boken Vi begravde våra barn skriver hon om sin reaktion när hon fick dödsbeskedet på sin arbetsplats:

"Jag skrek inte. Jag grät inte, jag svimmade inte. Jag dog inte. Jag bara kände hur golvet rämnade och öppnade ett hål som jag blev hängande i, famlande och trevande i det ändlösa svarta mörkret. Där fanns varken väggar, golv eller tak. För så är det, när man mister ett barn."

Elisabet Greek växte delvis upp i Odensvi och gick sitt första skolår där. Sedan dess har hon regelbundet återkommit till kommunen, både som sommargäst och yrkesarbetande. Under en tid vikarierade hon som reporter och redigerare på Västerviks-Tidningen.

Sedan många år tillbaka bor hon i Hudiksvall där hon jobbar som journalist på Hudiksvalls tidning. Det var där hon befann sig när hon fick det chockartade beskedet.

Sedan sonens död har Elisabet drivit en intensiv kamp för att synliggöra problemet med det utbredda drogmissbruket i samhället, något som varje år dödar ett stort antal människor – många av dem unga män. Hon har deltagit i tv-intervjuer. Hon har varit med och sammanställt en antologi där 33 mammor skriver om hur de förlorat sina barn till följd av droger eller läkemedel – där även hennes egen berättelse finns med. Hon har skrivit av sig i forum på nätet samt i krönikor i den egna tidningen. Hon har pratat, pratat, pratat.

– Det låter kanske klyschigt att säga att det fungerar som terapi, för det är inte hela bilden av vad jag behöver. Men det är viktigt för mig att berätta. Jag funkar så och mår bra av det, säger Elisabet.

I förra veckan deltog hon tillsammans med medredaktörerna för boken Vi begravde våra barn, i en debatt i riksdagen.

– Vi var där för att beröra och för att ge ett personligt perspektiv, som motvikt till all statistik och alla utredningar, säger Elisabet och berättar att hon märkte att publiken var berörd och tagen.

På ett vis vill Elisabet skapa opinion och påverka till förändring. Samtidigt är hon noggrann med att inte uttala sig politiskt.

– Dels på grund av mitt yrke. Men jag känner inte heller att jag har tillräckliga kunskaper för att kunna ta den debatten.

Elisabets engagemang kommer inte att ge henne Björn tillbaka. Men hon hoppas ändå att det kan påverka till det bättre.

– Om jag fick önska något så skulle det vara att människor som är sjuka i ett beroende behandlas för sin sjukdom och inte som ett socialt problem. Jag skulle också önska att omgivningen får en annan syn på missbruk och försöker se människan bakom missbrukaren.

En obruten kedja mellan olika instanser när en missbrukare väl söker hjälp, står också högt på önskelistan. Samt att skolorna börjar arbeta mer förebyggande mot droger och missbruk än vad de gör i dag.

– Jag önskar att man börjar tidigt, redan i årskurs fem-sex. I högstadiet är det svårare att påverka ungdomarna och jag tycker att det är för sent om man skulle börja prata om droger först då.

Trots tidig upptäckt och insatser från samhället, fastnade Elisabets son Björn i ett missbruk som inte upphörde förrän han dog av drogerna – trots att han gjorde flera försök att sluta. Han var bara 13 år när han började röka hasch. Elisabet kände tidigt att något var fel och letade efter de klassiska signalerna på drogmissbruk – som förstorade pupiller, byte av umgänge och sjunkande skolresultat.

I dag vet hon att en person kan vara tung missbrukare även om dessa kännetecken saknas.

– Om jag hade väntat på att Björn skulle börja missköta skolan så hade jag väntat än i dag. Det går inte att luta sig tillbaka och tro att allt är bra bara för att ett barn är skötsamt. Det gör snarare det hela desto mer svårupptäckt.

– Det är jättesvårt att svara på. Jag försöker att inte plåga mig själv med sådana frågor för det förändrar ändå ingenting. Jag var aldrig naiv när det gällde Björns missbruk, men möjligtvis skulle jag ha tagit ännu mer strid för min magkänsla och borrat ännu djupare, säger Elisabet.