Zdenka har hittat sitt hem i Gamleby

- Jag tycker vi har det så bra nu, säger Zdenka, när vi satt oss tillrätta på uteplatsen mitt bland alla prunkande blomurnor. Jag har lärt mig att uppskatta småsaker och att vara nöjd med det jag har. - Men hade någon sagt till mig för 20 år sedan att jag skulle komma att bo i Sverige hade jag trott att de skojade. Vi levde ett bra liv i Jugoslavien med arbete, lägenhet och sommarstuga och varje år reste vi på semester till Adriatiska havet. Vi var säkra på att vi skulle bo kvar i vårt land med familj, släkt och vänner. Zdenka är född i Kroatien, en av delrepublikerna i före detta Jugoslavien. När hon var 15 år köpte familjen hus på andra sidan den flod som delade hennes stad och de hamnade i den bosniska republiken. Då hade det ingen betydelse, det var ju samma land. Efter gymnasiet fick Zdenka arbete på kontoret på ett oljeraffinaderi och där träffade hon också sin blivande man, de gifte sig och fick två barn. - 1991 började vi höra talas om strider när Kroatien och Slovenien ville bryta sig ur Jugoslavien. Vi följde det på tv-nyheterna, men trodde inte att det skulle drabba oss som bodde i Bosnien. Men kriget spred sig och i februari -92 blev min man inkallad till armén. Befolkningen var blandad i deras stad Bosanski Brod, men när kriget kom var alla tvungna att välja sida. Zdenkas mans syster var gift med en serb och fick flytta med honom till den serbiska delen av staden. Släktingar ställdes mot släktingar och vänner mot vänner. Zdenka och barnen bodde kvar i lägenheten, men varje natt fick de sova i skyddsrum tillsammans med de andra i huset. - När den serbiska armén intog hela staden fick vi en timma på oss att ge oss iväg. Jag stod i lägenheten och skulle välja några ägodelar att ta med, men jag kunde inte hitta något som jag tyckte var värdefullt, det var tillräckligt att barnen och jag kunde hålla ihop. Vi fick sedan bo hos släktingar på den kroatiska sidan under ett år. Vi räknades som kroater, på grund av att vi är katoliker, trots att vi kom från Bosnien. Vi fick stanna men fick ingen hjälp. När vi insåg att vi inte kunde återvända hem så bestämde vi oss för att lämna landet. Att det blev Sverige var mest en slump, några som vi kände sa att det var bra där. Sedan följde en lång kamp för att familjen skulle få uppehållstillstånd. Problemet var att de hade kroatiska pass och därför ansågs kunna återvända dit. Flyktingar med pass från det gamla Jugoslavien fick stanna nästan direkt. - Det värsta var att vi lämnat vår dotter kvar för att hon skulle gå ut gymnasiet, hon skulle sedan komma hit efter fyra månader, men det tog fyra år innan vi kunde återförenas. Hon hade då fått en pojkvän och ville inte bosätta sig i Sverige. Både Zdenka och hennes man har hela tiden strävat efter att lära sig språket och att skaffa sig arbete. Har det inte funnits anvisat har de gått runt och frågat sig för. Zdenka har numera sitt arbete på äldreboendet Hagnäsgården och hennes man har länge arbetat på Akzo Nobel. - Att vi stannat här och trivs så bra är mycket våra underbara svenska vänners förtjänst, säger Zdenka. När hon berättar om Ingemar och Margot Merell som erbjöd dem en lägenhet där hyran var "så hög som de klarade av", har hon svårt att hålla tårarna borta. - Och så Gun och Stig Virenhem som stöttade oss hela tiden. Numera har jag också mina arbetskamrater på Hagnäsgården som har varit så fantastiska mot mig sedan jag började där för fem år sedan. Varje sommar kan nu Zdenka och hennes man besöka Kroatien för att hälsa på dottern och barnbarnen. - Men vår stad är inte längre sig lik, alla våra vänner har spridits runt världen och vi känner oss inte säkra där. Hemma det är numera Gamleby för oss. Bildtext: Zdenka Trlek räknar numera huset på Lärkvägen i Gamleby som sitt hem. Där är trädgården ett av de största intressena.

Zdenka har hittat sitt hem i Gamleby

För 15 år sedan kom Zdenka tillsammans med sin man och son till Sverige från krigets Jugoslavien. De hamnade ganska snart i Gamleby och där har de blivit kvar. Båda har jobb och för några år sedan blev de också husägare.