Vård
Senast träffade jag på en hel skara av dem på sjukhuset i Västervik. En något felplacerad njursten har gjort att jag fått tillbringa ett antal dagar och nätter på denna inrättning. Där fann jag servicen och uppassningen långt bättre än på ett fyrstjärnigt hotell. Nå ja, maten kanske inte når upp till några kulinariska höjder, men det kanske man inte kan begära. Men det uppvägs av alla trevliga och snälla människor som sköter servicen.
Önskar man någonting så är det bara att ringa på den lilla klockan och vips står någon där som inte vill något hellre än uppfylla ens önskemål, och det utan att visa minsta tecken på irritation. Mat och dryck bärs fram till sängen, om man inte skulle ha lust att gå ut i matsalen, och flera gånger varje dag får man frågan hur man mår.
Det verkar som den gamla sortens stränga sjuksystrar som styrde hela avdelningar med järnhand för länge sedan är borta. Även den allsmäktige doktorn har nog förpassats till historien. Det känns som han/hon numera kommit ner i nivå med patienten, inte vad det gäller kunskap förstås, men väl när det gäller tilltalet. Man får veta vad som gäller, utan att man känner sig tilltalad av någon "högre makt" som inte tål motsägelser.
Stora salar med sängar på rad tillhör också en förgången tid på sjukhus. På avdelningen där jag vistades kunde man på sin höjd få en rumskamrat. Jag hade turen att få dela rum med en mycket trevlig dam vid namn Vera. Hon hade ramlat och slagit sig i ryggen. Ett revben visade sig vara knäckt, men det var inget som hon klagade så mycket över, även om hon säkert hade ganska ont.
Vi hade en tv på rummet och där fanns flera serier som Vera följde och som hon inte ville missa trots sjukhusvistelse. Den första var lite för våldsam i min smak så jag lämnade rummet för en stund. Senare skulle hon se den engelska serien "Downton Abbey ". Jag hade inte följt den och visste inget om vad som utspelat sig på det engelska godset. Men det var inget problem, för Vera satte mig snabbt in i handlingen och visste allt om vem som hade kärlekshistorier med vem.
Frågesport visade sig också Vera vara en hejare på. I ett program frågades efter tändstickskungen Ivar Krüger.
"Det minns jag väl, när han tog sitt liv" sa Vera. "Då var jag 16 år och arbetade i en tidningskiosk i Västervik. De slet tidningarna ur händerna på mig, för många hade satsat pengar i hans företag och nu förstod de att det var illa ställt."
Då först började jag fundera över Veras ålder. 96 år ung visade det sig att hon var.
Ett gott nytt år vill jag önska henne och alla änglar utan vingar på Västerviks sjukhus.