Kjell Svensson, som driver Virums älgpark tillsammans med hustrun Helene, har varit med om många motgångar i arbetet med att bygga upp älgparken sedan starten för fyra år sedan. Han återkommer många gånger just till stödet från vännerna och folk inom turistnäringen som manat på och hjälpt till när det varit jobbigt.
- Därför har vi aldrig tvekat inför fortsättningen och nu har vi nått fram till den anläggning vi vill ha och som vi vet fungerar både för våra älgar och alla besökare, säger Kjell.
Vägen dit har varit kämpig. Egentligen började det med katastrofen 2003 då både den nya och den äldre ladugården brann ner till grunden. Då var han mjölkbonden, som tagit över föräldragården i Andersbo. Efter branden fick han göra sig av med hela besättningen på 140 djur.
- Vad gör vi nu, tänkte jag. Vi hade kommit till ett vägskäl. Då var jag 49 år och hade jobbat på gården i 25 år, jag kände att jag var för gammal för att orka börja om igen.
I stället blev det grannen som tog över, från början på arrende, men sedan som ägare efter den avstyckning som gjordes. Idag har Kjell och Helene Virum med älgparken, boningshuset och skogen som ger jobb under vintertid.
Efter branden startade Kjell egen firma inom byggbranschen och Helene jobbade bland annat i en guldsmedsaffär i Vimmerby. En avstickare från E4 avgjorde framtiden med älgparken.
- Vi hade varit och hälsat på vänner i Skåne när vi på hemvägen såg en skylt med älgpark. Efter besöket sa jag till Helene att det här kunde vi göra själva.
Tanken nämndens för dåvarande turistchefen i Vimmerby. Bygg direkt blev rådet. Mängder av turister efterfrågade just en älgpark i närheten. Det var bara att kontakt med myndigheterna och klara av den ganska snåriga processen att få tillstånd att starta en djurpark. Men hösten 2007 började hägnet att byggas och i november kom de första fyra älgarna. Ett halvår senare öppnade parken. Men det skulle bli en nattsvart start.
- Den dagen vi öppnade dog tre av de fyra älgarna. De blev skrämda av någonting och blev ihjälstressade. Då var vi beredda att ge upp.
Men då kom blommorna och stödet från många olika håll som gjorde att vi orkade fortsätta.
Den fjärde, som överlevde, var Stina som än i dag finns i parken och mår jättefint. Sedan kom Harald som kavaljer och han har utvecklats till parkens stjärna. Han är störst, lugn och trygg och plockar äpplen ur mun på den som vågar.
Men besvärligheterna tog ny fart för två år sedan då alla fyra älgarna smet från hägnet. Mitt under pågående älgjakt.
- Då gäller det att ha bra grannar. I stället för att jaga älg hjälpte dom mig att leta älg. Det var så mycket folk, minst 100 personer, som ställde upp. Vi såg hur många vilda älgar som helst, men inte mina.
På femte dagen fick han ett samtal från en älgjägare som stannat med bilen i Ishultstrakten nära tre mil bort. Han såg tre älgar och förstod att det var mina. På sjunde dagen fick man tag på den sista utanför Vena.
- De blev fort vilda, jag kunde inte locka dom till mig. Vi fick skjuta bedövningspilar. Det var fruktansvärda dagar, den veckan sov jag inte många timmar.
I dag är Kjell glad över att det var han själv som slarvat med att stänga grindarna. Ett tag trodde han att någon hade släppt ut älgarna och det hade varit ännu värre.
Efter detta har det gått som på räls. Besöksrekordet har slagits år från år och i år pekar det mot en tioprocentig ökning från förra året då man hade nära 21 000 besökare. Älglogen med presentshop och café sköts av Helene och behövs inte minst för att väntetiderna när det är högtryck kan bli ganska långa. Parken ger jobb till tre ungdomar under säsongen.
- Det är roligt, vi träffar trevligt folk och gillar att höra när de blir nöjda. Vi vet att vi har en bra produkt