I allhelgonahelgen minns vi våra döda, och vi som släktforskar minns kanske fler döda än vad många andra gör. De allra flesta vi har i våra släktträd är sedan länge döda.
Att människor begraver sina döda menar antropologerna och andra som forskar om människans ursprung är det som gör oss till civiliserade människor. Den sedvänjan har förstås förändrats över tid och har kunnat se mycket olika ut i olika delar av världen. Att begrava behöver inte bara betyda att gräva ner, gravar kan ju också vara stenrösen som rests över den döde eller att man strör askan i havet. Oavsett tradition vill vi avsluta ett liv med någon form av ceremoni.
När jag släktforskar är kyrkböckerna min primära källa. I födelseboken är dopet det primära för prästen, åtminstone om man kommer långt tillbaka i tiden. Det finns många kyrkböcker där prästen bara skrivit upp dopdatum och inte födelsedatum. Dopet var det viktiga för kyrkan.
Så är det också med döden. Vi kallar den kyrkboken för dödboken, men egentligen heter den död- och begravningsboken. Och här är det likadant, det förekommer att bara begravningsdatum är noterat, även om det inte är lika vanligt som enbart dopdatum.
Begravningssederna har förändrats betydligt i Sverige under historisk tid. Långt in på 1800-talet var det vanligt att den döda begravdes inom några få dagar. Nu går det som regel några veckor.
När jag i kyrkböckerna sett dessa korta begravningstider som gällde förr har jag ofta undrat över hur man hann ordna med allt och hur man fick kontakt med alla som skulle komma på begravningen. Det var ju inte bara att skicka ett mail eller ringa på 1800-talet. Och före dödsannonsernas tid, hur gjorde man då? Jag vet inte. Kanske skickade ut någon familjemedlem med bud till närmaste släktingen, som sedan skickade budet vidare till nästa?
Säkert har du hört uttrycket att någon "ligger för döden". Precis som födelsen så inträffade också döden i hemmet, innan det blev allmänt med sjukhusvistelse för livets två oundvikliga stunder. Kanske var man mer förberedd och mindre chockad efter att ha varit med när gamla farmor eller gamle morfar låg orkeslös och sjuk där hemma och väntade på sin sista stund.
Gravölet var ett kalas i den dödas hem i samband med begravningen. Först frukost och sedan stor middag efter begravningsceremonin i kyrkan. På 1900-talet har det övergått till minnesstunder efter begravningsceremonin.
Utmed likets färdväg till kyrkan hade grannarna lagt ut enris på vägen, för att hedra den döde.
På begravningskalaset efter jordfästningen skulle det vara gott om mat och helst skulle alla gäster få med sig lite skaffning hem också, framför allt begravningskonfekt. Under tidigt 1900-tal köpte eller beställde man begravningskonfekt, karameller inslagna i svart eller vitt fint papper, ofta med ett kors på.
Dagens tradition att tända ljus på våra dödas gravar under allhelgonahelgen är inte särskilt gammal, fast man skulle kunna tro det. Det är på senare år vi börjat med det, efter andra världskrigets slut.
Tiderna och sederna förändras.