Sedan ett par år tillbaka går jag i princip inte utanför dörren utan att ha något på huvudet – oftast är det en keps av det mer eleganta slaget som ger skydd mot väder och vind. Baseballkeps har jag bara på golfbanan. Jag tycker inte de passar och är snyggt till en kavaj till exempel.
Det finns skäl för att jag oftast bär något på huvudet – enkla dessutom. På sommaren måste jag skydda flinten. Soleksem kliar och är obehagligt. På vintern är det kallt. Jag fryser. Därför bär jag alltid keps. Det syns hemma på hatthyllor och i garderober. Jag kan snart öppna en mindre butik och sälja begagnade kepsar och hattar.
Men kepsen är inte helt okontroversiell. När jag använder någon av mina mer djärva modeller kan jag känna blickarna bränna från mötande män och kvinnor – i synnerhet de dagar då kepsarna har bytts ut mot hatt.
– Vad har karlen på sig? Är han inte riktigt navlad?
Men uppriktigt sagt bryr jag mig inte så mycket om vad folk tycker och tänker. Jag blev härdad redan i unga år som son till "tanten med de stora hattarna". Mammas kreationer syntes och jag var inte alltid så bekväm med dem då. I dag tycker jag väl snarare att tanten var rätt tuff!
Pappa hade också hatt. Det hade män när jag var barn. Han lyfte alltid på den när han hälsade på damer han mötte på stan. Det gör nästan ingen i dag. I gamla tider var hatten en del av riddarens rustning. Han tog av sig den för att visa att han kom i fredliga syften och fredlig var han också inför kvinnor, i kyrkor eller framför fanan. Keps och mössa har i dag utvecklats från att vara ett skydd till att bli en accessoar.
Det finns grovt räknat två kategorier kepsbärare: Snorungar som bär sina baseballkepsar överallt – gärna bak och fram. Så finns det sådana som jag – "gubbjävlar" som har passerat bäst före datum i alla avseende och betraktas som en fara i trafiken. De är två grupper som inte har så mycket gemensamt mer än kepsarna då.
Ungdomarna skulle inte drömma om att ta av dem inomhus. Det gör ofta äldre – men långt ifrån alla har vi till vår förvåning noterat på senare år. I alla fall inte i hissar, på bussar, i affärer eller andra offentliga miljöer som numera betraktas som utomhus! Hur gick det till?
Det provocerar många äldre – milt sagt. Gamla gubbar blir rasande över denna oförskämdhet och kan nästan gå till handgripligheter. Ska vi bara acceptera det eller försöka slåss för gamla seder och bruk?
Vid närmare eftertanke kanske det inte är värt mödan. Men vi gillar en lite äldre, före detta, kollegas initiativ som både förtjänar respekt och beundran. Han gick helt enkelt runt i golfklubbens restaurang och slog av kepsarna på ett gäng unga män som inte hade förstånd att ta av dem när de satt till bords.
Sånt gillar vi – kurage kallas det!