Jag blev väldigt tidigt medveten om att alla människor inte älskar oss som kallas för journalister. Min moster till exempel. När min mamma, sedan länge salig hos Gud, berättade för sin storasyster att hennes systerson blivit journalist ställde hon bara en fråga och berörde aldrig mer mitt yrkesval:
– Han har väl inte gått på den där förfärliga journalisthögskolan?
Min mamma kunde lugna henne på den punkten. Men i dag tänker jag visa vilka godsinta, generösa, givmilda människor vi i själva verket är.
I början av 1990-talet ägnade vi oss hängivet och självuppoffrande åt välgörenhet här på redaktionen. Jag minns inte om andra avdelningar på företaget också gjorde en insats. Jag håller inte det för otroligt.
Det var i början på 1990-talet. Skammens mur hade fallit i Berlin några år tidigare. Våra förtryckta vänner på andra sidan Östersjön i Baltikum kunde åter räta på ryggarna och med mod och kraft kasta av sig det kommunistiska oket.
En av tidningens medarbetare blev starkt engagerad i Ventspils Vänner. Ventspils blev vår vänort i Lettland. Nöden var stor där borta. I Västervik drogs igång insamlingar för att hjälpa vännerna på andra sidan Östersjön. De kom sedan hit panka i dåliga fartyg och hämtade kläder, livsmedel, hygienartiklar, sjukhusutrustning och mycket annat.
Det är här vår hjälteinsats börjar ta form. Vi köpte varorna de hade med sig för att de skulle få lite pengar att handla för under vistelsen. Det handlade i huvudsak om vodka, i undantagsfall om rysk champagne. Vi hade med andra mycket ädla motiv, som alla lätt förstår.
– Det är aktivt bistånd, svarade initiativtagaren när ett par unga damer på redaktionen protesterade mot handeln.
Vodkan var någon hemkokt – oljig – trögflytande produkt. Den var inte särskild god, producerad på fiskekolchosen Röda Stjärnan eller någon annan lika välrenommérad anläggning misstänker vi. Spriten levererades i halvliterbuteljer som var förslutna med en liten blå kapsyl som påminde om vår barndoms läskedryckskapsyler. Ni vet en sådan som man slet bort med ett enkelt handgrepp.
Våra vänner var djupt tacksamma för vårt välvilliga och storsinta stöd. Men alla ville inte bidraga till deras välstånd: Systembolaget till exempel. Butikschefen sa nej när de kom in och försökte sälja vodka till honom...
Tullen var inte lika avogt inställd – men diskret. När redaktionen fick besök av en tullare råkade en av mina kollegor ha en hel låda med vodkaflaskor stående på golvet bredvid skrivbord. Han kunde inte låta bli att provocera. Han sparkade till kartongen. Ett omisskännligt klirrande avslöjade innehållet.
– Vet du var jag har här? undrade kollegan.
– Det vill jag inte veta, svarade tullaren och lämnade skyndsamt redaktionen.