Att mina föräldrar skulle skilja sig var min värsta mardröm näst efter krig när jag var liten. Det fick bara inte hända. Men så blev det. Jag hade dock hunnit bli fjorton år.
Efter att de skrivit på skilsmässopapperna så firade de med att gå ut och äta tillsammans på restaurang. De var inte osams, bara överens om att kärleken nog förvandlats till vänskap. Alla jular firade vi tillsammans och så även födelsedagar.
Men att fira sin skilsmässa är nog inget för alla. Jag tror många lider sig igenom proceduren och särskilt smärtsamt måste det vara om en vill skiljas men inte den andra.
Jag och min före detta man anordnade faktiskt en liten ceremoni oss emellan. Vi satt i min farmor och farfars gula, gamla kök. Vi tände ljus, tog av oss ringarna, jag grät en skvätt minns jag och vi tackade för de underbara barn vi givit varandra och det fina vi ändå delat tillsammans.
Att fira ett misslyckat äktenskap är nog inget önskvärt men en ceremoni kan vara fint tycker jag. Man sätter punkt lite mer högtidligt än bara, jaha nu flyttar jag, här har du nyckeln, adjö.
Kanske har man barn tillsammans, man delar många minnen och man har levt en del av sitt liv tillsammans. Jag tror det kan vara av värde att tacka för den tiden och ge den stunden en högtidlig och ömsesidig närvaro.
Människor som levt i miserabla äktenskap har kanske mer anledning att fira än de som lämnar bakom sig ett vackert äktenskap men där kärleken bara dog. Fast då är frågan, vad ligger i innebörden "fira"? Vad firar vi? Det kan vara det nya, det okända, den väg som ligger öppen för våra fötter. Nog kan den vara värd att fira också? Att vi även kan stå stadigt på jorden som ensam individ, att vi är precis lika vackra, lika starka och underbara, även i den obekväma ensamheten.
Smärtan är inte farlig, bakom den vilar det ömma, det som känns och nog är det tur att vi kan känna. Att det gör ont betyder ju bara att vi haft något av värde i vårt liv. Och även till er som inte vill men tvingas in i en separation, låt inte bitterhet krossa era hjärtan. Det för tankarna in på en av de finaste folkvisor jag vet, "Jag unnar dig ändå allt gott". Texten får tala för sig själv och kan rymma så mycket.
Jag unnar dig ändå allt gott,
o ljuva ängel fin.
Fast du ifrån mig haver gått
är du i hågen min.
Så tackar jag för kärleken
jag njutit har av dig, min vän,
från denna dag och tid.