De börjar bli lite för många nu - alla dess koder som våra arma hjärnor måste komma ihåg och brottas med. Ibland känns det som man är på väg mot en mental härdsmälta, att våra hjärnceller ska brinna upp.
Hur är den människan skapt som kan hålla reda på alla dessa siffer- och bokstavskombinationer, typ: Knw792, LMs065 eller något annat lika ologiskt och lätt att memorera. Det kan man fundera på - inte som undertecknad i alla fall som bara har en högst medelmåttig begåvning. Men snart måste man väl be någon ung vass kärnfysiker om hjälp när man ska öppna dörren. Den dagen är nog inte långt borta, fruktar vi.
Vi ska hålla reda på koder och lösenord, så vi nästan blir helt vimmelkantiga. Det är koder för att ta sig in i datorn, koder till alla möjliga kort, som vi tvingas trycka ner i plånboken som har blivit så tjock så det ser ut som man går omkring med en psalmbok i kavajfickan. Om det ändå hade varit sedlar, som vi nästan aldrig har längre, som tänjt så på lädret, tror vi att det varit lite lättare att fördra. Jag är till och med ganska säker på det...
Här på tidningen är det mycket att sy med, som vi brukar säga. Vi ska inte bara försöka knopa ihop bokstäver och ord till begripliga meningar. Vi ska tränga igenom en myriad av koder innan vi kan börja leverera Vi ska först in igenom dörren till redaktionen med en kod, sedan logga in i datorn med en annan, hämta bilder med en tredje, texter med en fjärde om vi ska ha tag i något byråmaterial, moderera kommentarer på webben med en femte och fem-sex till som vi inte ska trötta er med. Dessutom har vi alla en massa privata koder som förpestar vår vardag och som är på väg att leva sitt eget liv, bortom all kontroll av hjärnan.
Jag misstänker att jag inte är den ende som blivit tom i huvudvet och med glasartad blick känt svettdropparna komma krypande vid kassan på Coop eller Maxi när det är dags att betala. Apparaten framför ögonen uppmanar oss att försöka igen och kön av stressade medmänniskor bakom oss växer, pustande och suckande.
Det är lättare med portkoder - i alla förr när man kunde bestämma själv. Vi minns från vår studietid i huvudstaden att vårt intresse för historia hjälpte oss att öppna många dörrar. När någon kompis ringde och bjöd på ett glas rödtjut, så var vi sällan nödbedda. Vi fick instruktioner om hur vi skulle forcera de låsta portarna. Ofta hämtade från historien.
- Tänk på Westfaliska freden (1648), Magna Carta (1215) eller Slaget vid Hastings (1066), kunde vi bli instruerade.
Det var årtal som hamras in i våra skallar under skoltiden. Det är jag tacksam för att jag lärde mig - utan den kunskapen hade jag nog missat ett och annat glas under min studietid. Det hade ju varit synd!