Vatten
VT träffar paret i deras sommarviste i Solstadström. Det är en svårbeskrivlig lantlig idyll, precis vid vattnet. Mariann välkomnar oss ute på altanen med en karaff friskt, kallt, klart vatten. Det är en symbolisk handling. Hon vill visa att det som är självklart för oss, kan vara en ouppnåelig dröm för andra.
- De saknar så mycket där nere. Behovet av vatten är så stort. Vi var nere mitt i en regnperiod. Det regnade två timmar på sex veckor. Risken finns att sjukhuset med sina 260 bäddar tvingas slå igen, berättar paret.
Befolkningen samlar regnvatten i stora dammar och tankar. Men det är långa transporter med primitiva hjälpmedel. Kvinnor går flera mil för att hämta vatten, ofta får de bära hela bördan. I bästa fall har de en åsna, som kan avlasta dem.
- Det var sträng ransonering av vatten. Så det fanns inga garantier för dem som stått och köat vid vattenkioskerna längs vägarna att de skulle få med sig något hem.
Mariann Teurnell Söderlund berättar en belysande historia från resan. Hon mötte en kvinna på en höjd med två åsnor. De bar på två vattendunkar var. Hon undrade varifrån vattnet kom:
- Rivern, svarade kvinnan.
När Mariann sökte sig närmare såg hon inget vatten. "Rivern" visade sig bara vara sand. Folk grävde sig ner, kanske ett par meter, för att få fram något vatten överhuvudtaget. Naturligtvis är det dyrt också.
Befolkningen har hamnat i en ond spiral. För att kunna dricka vattnet måste det kokas, för att kokas måste man elda, för att elda måste man fälla träd.
- Landskapet är som en öken. Växtligheten måste få en chans att komma tillbaka, säger Lars Söderlund.
Mikrolån och solvatten (se faktaruta) kan vara vägar till ett bättre liv för många, tror Mariann Teurnell Söderlund.
Även Lars Söderlunds "tandläkeri" blev en omskakande erfarenhet. Även om utrustning fanns så var den inte av den kvalitet, som han var van vid. Han hann med cirka 350 patienter på sjukhuset som ägs av en katolsk nunneorden från Irland.
- 300 av mina ingrepp var utdragningar. Det är nästan mer än vad jag gjort under hela min yrkeskarriär här hemma. Många var barn. Jag kunde inte utföra den vård jag skulle ha velat. Det var tungt, speciellt under den första veckan. Jag gjorde bara 26 lagningar. Här hemma försöker vi alltid att rädda tänderna så långt det går.
Men han berättar också rörande historier, om glädje, värme, fantastiskt positiva människor i allt armod. När han besökte en skola för att undersöka barnen träffade han en rektor från en annan skola som gärna såg att han besökte hans elever också.
- Ja, men ni är ju lediga nästa vecka, invände Lars Söderlund.
- Det fixar jag, svarade rektorn.
På sin lediga dag kom 80-85 barn till skolan för att få sina tänder undersökta. 16 av dem kallades sedan till kliniken på sjukhuset.
- Tre tjejer kom till mig några dagar senare. Den yngsta var åtta år. De hade gått en och en halv mil, barfota i sanden. De hade lika långt hem.
Biståndsprojektet som paret precis kommit hem ifrån är ett samarbete mellan Rotarys läkarbank och Tandläkare utan gränser. Läkarbanken har svårt med rekryteringen. Var sjätte veckan ska det komma en ny tandläkare och två läkare till Mutamo.
- Vi skulle ha haft sällskap av två läkare. Men båda fick förhinder, berättar Lars Söderlund.
Om han själv kan tänka sig att ge sig ut igen? Han utesluter inte det.
- Det är möjligt. Men först får vi smälta det här.