Någon frågade mig en gång vad Västervik är för mig.
Det är mycket.
Västervik är en novembersöndag 1978. "Inget kommer att hända på ett bra tag", sade personalen på BB sent på eftermiddagen och lovade ringa så fort det var på gång. Framåt tio på kvällen ringde jag och de sade, att nu är det bråttom. Första snön vräkte ner, det var plusgrader och taxin körde fast i snögloppet flera gånger.
Jag sprang in i förlossningssalen, där Lena kämpade in på upploppet, och gjorde egna maniska andningsövningar för jag hade galopperande rekordpuls. Fyra minuter i halv tolv på kvällen söndagen den 26 november 1978 föddes min dotter Anna.
Anna, min fantastiska underbara och vackra dotter, kommer först till mig när jag tänker på Västervik.
Sedan det andra.
Som "Mygga", VAIS-legendaren, som eldade på oss i knattelaget och snabbt halsade en dricka när han fick sockerfall. Eller så var han tvungen att lugna ner sig efter ytterligare ett klantigt inlägg från mig.
Eller min älskade faster som hette Evy Liew och bjöd på choklad och limpsmörgåsar i hammocken på Arabievägen.
Det är köttbullar på Snäckan som serverades med kokt potatis, gräddsås och lingon och var stora som tennisbollar.
Västervik är Fred Johnsen, mer känd som Onkel Fred, en lysande kock och en fantastisk människa som tidigt såg min skrivartalang, sade åt mig att följa min dröm och såg till att jag kunde äta mig mätt. Onkel Fred, mannen med det stora hjärtat, gav mig lunchkuponger och länge och gratis åt jag lass med lysande käk i hörnet av Kvarngatan och Bredgatan.
Det är butikstanten på Domus som kvävde en kriminell karriär i sin linda. Jag var elva år, snodde en Pigall och åkte dit. "Berätta för dina föräldrar och be dom ringa hit", sade hon.
Jag berättade för mamma. Någon gång efter jag fyllt 40.
Eller speddvaj på Ljungheden när Sune Stark, Janne Johansson och "Loppa" var hjältar.
Det är Lotta Ohlsson som är en ängel som landade i Västervik. Som vore hon ditsänd för min skull. När livet jävlats och ångesten nafsat mig i hasorna har hon funnits där i Jenny med sina kloka ord, sin enorma värme och schasat bort vargarna med ett snabbt slag med änglavingarna.
Eller Pelle Preusse på Björns Musik på Storgatan. Jag och Kenneth Strand hängde alltid där och stod över Pelle när han packade upp kartongerna med importplattor. Vi ville ha allt till vilket pris som helst, och ibland sköt vi upp det där med priset för Pelle lät oss handla rock´n´roll på krita.
Det är Slottsholmen en sommarnatt i mitten av 1970-talet när hon möter min blick, låter mig bjuda på en öl och säger ja till sista dansen. Hon håller min hand när vi promenerar genom stan och ger mig en kyss.
Västervik är vänskapen med "Slasen": en kall pilsner, några garv och en djupdykning i hans gigantiska skivsamling. Det är en hårt grillad med mos, Västerviks-Senap och oeäksallad och en Pucko på Åhmans. Visfestivalen 1978 när Elvis Costello var hemlig gäst och spelade ABBA-klassikern "Knowing me, knowing you".
Det är härifrån jag kommer.
Här på Hornsvägen bor min älskade far, Johansson Senior. Han ligger lite lågt nu, men ibland slår han till med några skrönor från sin vilda ungdom och sina år på sjön. Där finns mamma Berith som har världens största och vackraste hjärta och som frågar hur jag mår med samma kärlek som när hon bakar kavring åt mig. En liten bit därifrån bor min syster Maria och hon får mig alltid att må bra med sin omtanke, äggmackorna och specialkaffet.
Västervik är mitt fast jag inte bor där. Min stad.