Jag har tillbringat oändligt långa stunder på diverse tågstationer. Exotiska namn som Hallsberg, Skänninge, Skelleftehamn och Rimforsa har blixtrat förbi och jag har mellanlandat i städer som Örebro, Norrköping, Karlstad, Halmstad, Örnsköldsvik, Malmö, Linköping, Göteborg och Gävle.
Förutom att det kan vara oändligt tråkigt att stå på en tågstation har en annan tanke så gott som alltid slagit mig och det är att just tågstationer är ganska så paradoxala platser; å ena sidan är det en plats för tårdrypande farväl och löften om att ”vi hörs och ses snart igen” men å andra sidan är det en plats för medryckande möten mellan människor och glädjesprudlande återseenden. Folk myllrar på och av sina respektive tåg medan sorlet kring dem stiger eller faller.
Det där välbekanta ljudet av hjulförsedda resväskor som dras över asfalten blandas med högtalaren som proklamerar avgångar och inställda tåg. Stressen gör säkert sitt till men ändå känns det som att det är på en tågstation som människor slänger alla konventioner åt skogen och blir mänskliga just för att på den här platsen ställs mycket på sin spets rent känslomässigt. Någon väntar nervöst på den där nätdejten medan någon annan, som antagligen lider av tågfobi, känner sig ofantligt lättad över att resan äntligen är över. Samtidigt halar en tredje upp sin mobil, ringer och meddelar att hon/han är framme.
Nåväl, om man bara ger sig tid så kan man få uppleva många superintressanta saker på en tågstation. Själv har jag hoppat på fel tåg och varit nära på att hamna i Oslo vilket kändes onödigt då det var Rimforsa jag faktiskt skulle till. Hela episoden slutade dock lyckligt; tågvärden panikringde ut till lokföraren som helt sonika backade tåget en smula och släppte av mig så jag kunde rusa tillbaka på banvallen med mitt gitarrcase och ryggsäck och sätta mig på rätt tåg. Helt klart en rätt så spännande incident, om jag får säga det själv.
Naturligtvis har jag upplevt en hel del annat på just tågstationer; för många år sedan bevittnade jag ett svavelosande uppbrott (?) mellan en kvinna och en man. Det var högsommar och platsen för dramat var Södertälje Syd. Båda gestikulerade intensivt. Hon grät först men blev sedan oerhört förbannad och skällde ut honom å det grövsta. Efter ett par svordomar gav hon killen en rask örfil och gick med bestämda och synnerligen arga steg därifrån. Han skrek någonting om att ”aldrig ses igen”, gick ombord på sitt tåg och åkte i väg. Vad var det som egentligen hade hänt? Varför bråkade de där två så där oerhört dramatiskt och öppet? Vem hade gjort vad och mot vem?
Jag, som av naturen, är patologiskt nyfiken var nästan på väg att fråga dem vad det var som egentligen hade hänt men efter trettio sekunders stillsam kontemplation valde jag bort det alternativet och köpte i stället en glass. Nu, så här i efterhand kan jag dock tänka att den där händelsen kan man ju fantisera ihop en hel romansvit om; ”Det sitter en kvinna i köket” eller något i den stilen.
Men det är givetvis en helt annan historia...