Arbetsmarknaden var stökig under slutet av 1920- och början av 30-talet. Situationen kunde liknas vid någon form av högexplosiv vara med mycket kort stubin. Den minsta lilla gnista kunde få den att tända och explodera. Slagsmål mellan strejkbrytare och Västerviks starka syndikalister hörde till vardagen vid vägbyggena runt stan. Under fyra år - mellan 1928 och 1932 - flöt det blod i strida strömmar när traktens vägar skulle rustas.
Det vittnar referaten från häradsrättens holmgångar om. De båda stridande parterna möttes där under åtskilliga förhandlingar.
Se lagbilden i större format. Öppnas i nytt fönster. (Scrolla längst ner i artikeln för att läsa namnen på alla på lagbilden.)
I tidningarna var tonen också hård och oförsonlig från båda sidor. I tidningen Arbetaren kallades VT omväxlande för Blaskan och Slaskröret. Ordväxlingen var skarp. Polisen fick också sin släng av sleven. Den kallades för Hårlemans drängar som viftade med sablar och batonger mot arbetarna. Så det fanns kanske en förklaring till att VT och även konkurrenten och kollegan Västerviks-Posten gick till en rasande attack mot fackföreningsrörelsen när den drog in en idrottsförening i en arbetsrättslig fejd. Båda tidningarna sprutade sitt etter över Västerviks Nya Lokala Samorganisation (Syndikalisterna) och Arbetarnas Idrottsförening (AIF=kommunisterna). De gavs skulden för en konflikt mellan fotbollsföreningen Vais och Lantarbetarförbundets avdelning 68. Bakgrunden är denna: I början av mars var Ulriceborgs handelsträdgård i Allén försatt i blockad av Svenska lantarbetarförbundets avdelning i Västervik. Grossistfirman Haaks hade fått i uppdrag att leverera ett lass koks till företaget. Beställningen var för övrigt gjord före firman blev försatt i blockad. Men chauffören vägrade. Han ville inte bli stämplad som blockadbrytare. I det läget beordrade firmans chef expeditionsföreståndaren Carl-Gustav Kihlberg att köra upp lasset till Ulriceborg på Rosavillaområdet. Det var ingen som varnade honom för följderna när han körde in det lilla kollasset i trädgården. När han senare fick klart för sig att firman var satt i blockad körde han inga flera koltransporter till Ulriceborg. Hans agerande försvarades av de båda tidningarna. Om han inte fullföljt företagets order hade han riskerat sin anställning, var budskapet i pressen: - Det är knappast troligt att Svenska lantarbetarförbundet i så fall sörjt för att skaffa honom en ny! Han måste givetvis resonera så: affären framför allt, skrev VT. Resultatet blev att Kihlberg blev betraktad som "brytare" av fackföreningsrörelsen. Facket krävde att hans fotbollskamrater skulle ta avstånd från honom och att inget lag i serien skulle möta Vais så länge Kihlberg fanns med på planen eller gjort offentlig avbön. Men det dröjde nästan en hel månad innan historien nådde offentlighetens ljus. Tidningarna i Västervik teg om historien - av en för oss obegriplig anledning. VT:s tystnad förklarades senare med att man hoppats att "fackföreningsherrarna" skulle ta sitt förnuft till fånga. Carl-Gustav Kihlberg var inte vem som helst i Västerviks Allmänna Idrottssällkap (Vais). Han var en av de bästa spelarna i stans "första förnämliga fotbollslag", enligt VT. Han var centerhalv och tidigare lagkapten. Gunnar Gynnerfelt, 91 år, och gammal Vaisare, minns inte den egentliga konflikten så klart. Han var för ung för politiken 1930 - men inte för fotbollen. Han kommer väl ihåg liraren och centerhalven Carl-Gustav Kihlberg. - Han var en av de bästa, lite pedant och kanske något von oben jämfört med de andra spelarna. I Vais och de flesta andra lag i trakten var det i huvudsak arbetargrabbar som spelade fotboll. Kihlberg titulerades expeditions- eller försäljningschef och kom utifrån. Han skälldes för snobb och överklass. Det kanske bidrog till konflikten. - Han höll sig lite på sin kant och var mer påläst på reglerna än de flesta vid den här tiden, berättar Gunnar Gynnerfelt och erinrar sig en liten episod från sin ungdom där Kihlberg var centralfigur. När motståndarlaget fick ett inkast rusade Kihlberg fram till kastaren och ställdes sig alldeles intill honom. Det blev genast palaver. Kihlberg stod på sig. Han hade läst regelboken och domaren var tveksam. - Kihlberg visste. Det var ofta man fick svaret: Fråga Kihlberg, om man ville veta något, säger Gunnar Gynnerfelt. Men den 11 april briserade minan - skandalen blev offentlig och nådde nationell ryktbarhet någon vecka senare. I Idrottsbladets drog den legendariske chefredaktören och debattglade, Torsten Tegnér, till med storsläggan mot fackföreningsmännen. "Ingen har vi förut fördrivit från idrotten, om han ej förbrutit sig mot idrottens egna lagar. En stackars sate som råkat in på galna spår och hamnat på Långholmen eller Härlanda får gärna komma tillbaka till oss igen - det finns många av det slaget i vår rörelse! - och vi ger honom hans chans igen; den chans som ligger i samvaron med idrottskamrater, under idrottens krav på rent spel. En god chans!" I Svenska Dagbladet trodde idrottsredaktionen att Svenska Fotbollförbundet skulle göra allt för att få ordning på situationen i Västervik: "Man ser hellre att fotbollsspelet försvinner från Västervik med omnejd än att fackföreningsfolket skall hjälpa de idrottsliga myndigheterna med fotbollsspelets administration." I Västervik hade Vais styrelse den 3 april fått ta emot ett brev från Lantarbetarförbundet. Tidningen hade den dåliga smaken att publicera det med alla fel och brister. Tji redigering! "I anledning av den blockad och bojkott mot en trädgård här, som vår avd. haft. Får vi medela att en av era medlemmar nämligen K:G: Kihlberg har uppträtt som blockadbrytare och bör han betraktas som alla andra brytare.Vi protostera på det bestämdasde att någon idkar idrott tillsammans med honom till hans tagit offentlig avbön." Kihlberg var på väg att backa. Hans svar till Vais styrelse återgavs också i tidningarna. Han förklarade att han ansåg att politiska intriger skulle vara bannlysta från idrotten och att han var beredd att ställa sin plats till förfogande i sällskapet för att slippa mera bråk och obehag. Styrelsen i Vais gjorde klart att det bara var sportsliga kvalifikationer som gällde. Föreningen hade inga synpunkter på spelarnas politiska åsikter och att man inte var beredd att böja sig för påtryckningar från några fackpampar. Sedan följde en lång rad möten, både offentliga och sådana som skedde bakom stängda dörrar. Flera Vais-spelare kom i kläm. På Slip, där några av dem förtjänade sitt bröd, var Syndikalisterna starka. De fruktade påtryckningar och obehag. Tidningen var rädd för att det duktiga och populära laget skulle krossas. I slutet av augusti meddelade parterna att man nått en uppgörelse, som alla kunde leva med. Blockaden mot Vais och idrottsplatsen, som också blivit indragen under resans gång, var hävd. Men vad som parterna kommit överens om förblev en väl förborgad hemlighet och är så än i dag. I början av 1980-talet brann Vais klubblokal i Johannesdal ner till grunden. Så att hitta svaren i föreningens gamla protokoll och andra dokument är omöjligt. Den chansen försvann i lågorna. Hos Västerviks Nya Lokala Samorganisations (Syndikalisterna) gömmor hos Föreningsarkivet har någon städad noga bland handlingarna. Spåren av konflikten från 1930 är bortsopade.
Lagbilden: Övre raden från vänster: Otto Carlsson, Helge "Slaktarn" Karlsson, Nils Pettersson, Carl-Gustav Kihlberg, Gustaf Larsson, Emanuel "Mosse" Nilsson och Ivan "Bagarn" Jansson. Sittande: Thore Johansson, Fabian Nyman, Arvid "Bårdå" Nilsson och Karl Nilsson. Bland kända AIK:are kan man se "Sudden" Wahlberg, "Pära" Kaufeldt, "Lillis" Persson och "Jompa" Nilsson.
Se bilden i större format. Öppnas i nytt fönster.
Fotnot: Huvudpersonen, Carl-Gustav Kihlberg, lämnade Vais och Västervik hösten 1930.