Vägens riddare i egen alphydda

Han har namnet Baier i efternamn efter sina föräldrar. Pappan var österrikare och mamman tyska. Så när Harald och hans två kusiner köpte stället för åtta år sedan så var det liksom givet att det skulle bli Baierhof.Den här dagen är det full rusch. Varenda stol kring de tre borden med de rödvita och rutiga dukarna är upptagna. Så här års behöver han inte öppna den större salongen en trappa upp.En man från Ukraina kommer in och viftar med en 500 kronorssedel och ber om hjälp med bensinpumpen där ute. Den ena av dieselpumparna har stannat och Harald springer ut och in för att försöka ordna till problemet. Men det går inte utan det blir att ringa till OK för att få hit en servicetekniker.- Han far runt som en terrier, säger Lotta Bertilsson, som jobbar i köket och serveringen.Och sådan är han nog, medger han själv.- Jag brukar säga vad jag tycker. Han gillar fart och fläkt och att prata med gästerna. Inte alltid kanske.- En del beter sig minst sagt underligt. Röker vid pumparna, eller pinkar här utanför. Då har man rätt att bli förbannad.Det temperamentet har lett till ett tvärsäkert påstående från en av döttrarna: "Du kommer att få stryk någon gång".- Kanske det, men det får jag ta när det kommer, menar Harald.Han har prövat på en hel del jobb genom åren. Familjen flyttade från Ludvika till Berga utanför Högsby 1963. Pappan hade fått jobb på Vattenfall, som drog kraftledningar i Småland. Han tyckte att Harald skulle ta det jobb han själv velat ha, nämligen sotare. - Han slängde fram platsannonsen där man sökte en sotarlärling. Och jag fick jobbet. Ett trevligt yrke, då fanns det tid för att stanna och snacka över en kopp kaffe.Sotare förblev han i 20 år. Med ett mellanspel som hundspanare på FN-tjänst i Cypern i början på 70-talet. Men nackverk efter sviterna från en frontalkrock tidigare gjorde att Harald bytte från sotare till säljare på en rörfirma i Oskarshamn. En ny kullerbytta fem år senare då han fick jobb som bilförsäljare på Mazda i Vimmerby.- Jag kan inte särskilt mycket om bilar, men det gick bra ändå.Det blev ytterligare en vända som säljare på en rörfirma innan de tre kusinerna bestämde sig för att köpa gatuköket i Solstadström. Då, en blåfärgad byggnad med eternitfasad, som inte såg särkilt mycket ut för världen.- Vi tyckte att omgivningen var lite lik Bayern med undantag för alperna, så vi bestämde oss för att bygga om huset i lite Tyrolerstil.Här jobbar han nu sju dagar i veckan och har inte så mycket tid för annat. Gästerna kommer och går i en ganska jämn ström.- Många tycker det är bra att vi ligger så nära vägen för att slippa de långa avfarterna som det oftast är i dag till vägkrogarna.Matsedeln skulle kunna beskrivas som enkel husmanskost där stekt fläsk med raggmunk har sin givna plats. Men det tyska finns där i form av rökta Krakanerkorvar eller Thüringenkorvar. I dagarna är han hårt upptagen med att försöka hitta en lösning på mackproblematiken. OK drar sig ur i mars nästa år. Anledningen uppger man vara för dålig lönsamhet. Men Harald tror att det beror på att man inte vill investera i nytt utetak och nya skyltar.- Jag jobbar på en lösning där jag själv köper in bränsle och investerar i en ny pumpanläggning. Kostar runt en och en halv miljon kronor, men jag tror att jag kan räkna hem det.Första året sålde han drygt 400 000 liter bränsle. Nu är han uppe i en miljon liter per år.- Jag tror det finns förutsättningar. Det blir fler och fler sommarboende i området och turismen i skärgården utvecklas. Det ska nog gå bra.

Vägens riddare i egen alphydda

Många tror att han är från Bayern. Vägkrogen Baierhof ser ju ut som en liten alphydda alldeles vid E22 utanför Solstadström. - Men jag är en tvättäkta Ludvikapojke, säger Harald bestämt.