Har du gjort upp med dina demoner? Har du, till slut, stått öga mot öga med Monstret som tog så mycket ifrån dig, spytt ditt hat och äckel för att sedan vända denne ryggen och gå där ifrån? Har du det så är jag den förste som får be att gratulera.
Utanför en skolgård någonstans för länge sedan sprang en liten pojke. Mössan hade han i handen och ena skosnöret hade gått upp. Hans hjärta sprängde i bröstkorgen och den blåröda jackan fladdrade i vårvinden medan pojken rusade längs med ekarna. Efter honom kom de; hyenorna. En löst sammansatt mobb av några ondsinta individer som inte vill något annat än att sätta tänderna i pojken med mössan i handen. De ville hamra ut sitt hat mot allt och alla; den alkoholiserade pappan, den tablettmissbrukande mamman eller den elaka läraren. Med Monstret i spetsen knappade de snabbt in på pojken med mössan i handen. Trots att han sprang så fort han kunde kom de närmare och närmare. Meter för meter tills de till slut var så nära att det inte återstod något annat än att hoppa på honom.
Pojken med mössan i handen kom aldrig till några mer lektioner den där vårdagen; han satt under en stor och gammal ek ute i skogen och grät hejdlöst för att han var så våldsamt rädd för att de skulle hitta honom igen. När tårarna tog slut gick pojken hem. Fortfarande med mössan i handen med skosnöret flaxande runt foten. Skolväskan med den blöta gymnastikpåsen var kvar i skåpet och där fick den vara till dagen därpå. Tillbaka till skolan vågade han definitivt inte gå. Tänk om de satt kvar och väntade på honom utanför? Nej, skolväskan fick vara kvar för det var helt enkelt inte värt att gå tillbaka. Pojken gick i stället hem med blåmärken, trasiga glasögon, värkande rygg och gräsfläckar på byxbenen. Han tänkte på att sommarlovet snart skulle börja så han aldrig någonsin skulle behöva springa igen.
Några år senare kom Friheten på riktigt men att en skola med dess skolgård kunde vara så mörk så lång tid efteråt hade nog ingen kunnat tänka sig. Tomma fönster och tomma blickar. Nattsvarta tårar, taggiga fjärilar i magen och en genomäcklig stank av rädsla genomsyrade sex år av hans liv men trots detta växte pojken med mössan i handen upp och blev, trots allt, en ganska hyfsad människa ändå. Väldigt långt ifrån perfekt men bra ändå på något vis.
Grejen med att göra upp med sitt förflutna och sina demoner handlar, enligt mig, inte om att att man ska ”vinna” eller att ”förlora”; det handlar om att ta mod till sig, söka upp Monstret (som visade sig inte vara så farlig eftersom att denne hade blivit reducerad till absolut ingenting tärd av många års alkohol- och haschmissbruk) och få ett vettigt avslut. När man väl gjort upp med det där som gnagt så många år kommer man ut på andra sidan med ett stort leende på läpparna. Man kanske ler av olika anledningar men att man tog sig vidare och lade allting bakom sig är det viktigaste.
Själv sa jag aldrig så mycket till Monstret efter alla år. Om jag ska vara helt sanningsenlig blev det bara tre ord:
– Du är förlåten.