Skotten i det röda Ådalen väckte eko långt utanför Sveriges gränser och långt in i vår tid. Händelserna har fått författare att fatta pennan och filmare kameran. Dramat delade landet i två läger. Många var - den gången - rädda för att Sverige stod på randen till en omstörtande revolution. Spåren från våra östra grannar, något drygt decennium tidigare där bröder slogs mot bröder, förskräckte.
Bakgrunden till tragedin i Lunde var en seg och långvarig konflikt på arbetsmarknaden. Sommaren 1930 sänktes lönerna vid Marmaverken i Hälsingland. Arbetarna svarade med strejk. Det blev en hård och oförsonlig strid som spred sig längs den norrländska kusten. När Graningekoncernens ledning anställde ett 60-tal strejkbrytare skapade det en oerhörd ilska bland de strejkande.
Strejkbrytarna, eller de arbetsvilliga som de kallades i VT och i annan borgerlig press, bestod av studenter och professionella strejkbrytare. De "professionella" var många gånger krigsveteraner från finska inbördeskriget. De hade slagits på den vita sidan och svartlistats av den svenska arbetarrörelsen när de kom hem från kriget. Företag som anställde dem försattes i blockad och till slut vågade ingen arbetsgivare göra det. Priset blev för högt. Veteranerna hade i princip ingen chans att få ett riktigt arbete. Därför valde många av dem att bli ambulerande strejkbrytare.
Den 14 maj hölls ett protestmöte i Utansjö. När demonstrationståget, 3 000-4 000 personer starkt, kom till Lunde trodde militärens befäl se vapen bland demonstranterna. Det kunde aldrig bevisas i efterhand. Militären öppnade eld. De hade order att skjuta i marken i första hand. Det gjorde de också. Tio personer träffades, fem av dem dog. En av dem var Sture Larsson från Västervik.
Sture Larsson var en ung sjöman. Hans stund på jorden blev kort. Han blev bara 19 år. Han bodde med sina föräldrar och en syster i Västervik. Han beskrevs som en skötsam och sympatisk ung man som var medlem i logen Stegeholm IOGT. Den 30 mars hade han mönstrat på Oskarshamnångaren Sirvald. Ångaren låg vid Svanö och lossade kol de där så ödesdigra dagarna. Larsson var inte på något sätt inblandad i konflikten. Han var bara en nyfiken ung man som var på fel plats vid fel tillfälle. Han hade utan befälets vetskap gett sig i väg till Kramfors för att titta på demonstrationen. Han följde tåget mot Lunde när han mötte sin skapare.
Han träffades av en rikoschett. Den olycksaliga kulan slet upp ett hål, stort som en gammal tvåkrona, i ena axeln. Sture Larssons liv gick inte att rädda.
Men det dröjde några dagar innan den tragiska nyheten nådde hans nära och kära hemma i Västervik. De första telegrammen som nådde stadens tidningar talade om en 30-årig sjöman vid namn Thure Larsson, som ingen av tidningarna kunde spåra i sjömanshusets papper. Men Larssons kapten och styrman på Sirvald hade saknat honom. Han hade varit borta för länge när de begav sig till Kramfors för att söka sin besättningsman. Det var två bedrövade befäl som återkom till ångaren sedan de identifierat den döde jungmannen.
Västervik var en stad i chock, sorgen var djup och tårarna många och salta som vattnet i havet. Beskedet om Sture Larssons död tände en helig vrede bland stans arbetarbefolkning. Den brann med öppen låga när de gick ut på gator och torg och visade sin djupa avsky över vad som hänt. Under lördagen arrangerades en stor demonstration, som under "värdiga former" tågade från Fängelsetorget till Folkets park till tonerna från Internationalen med fanor som vajade för vinden. I täten gick man med ett plakat med inskriptionen "Mot militarismen" illustrerad med en bild på ett avbrutet gevär.
I Folkets park hade runt 1 000 människor med blottade huvuden samlats till protest mot "arbetarmorden". Talarna avbröts av bravorop när de fördömde skotten i Lunde. Demonstrationen fortsatte tillbaka in i staden. Arbetarkämpen och en av Västerviks starka syndikalister, Arvid Green, höll tal och från tusen strupar kunde man åter höra Internationalen eka i väggarna runt Stora Torget.
I samband med Sture Larssons begravning några dagar senare sa Arvid Green:
- Vi känna bitter sorg, men bakom sorgen ligger vrede och en hämndkänsla mot dem som mördat Sture Larsson.
Begravningen på nya kyrkogården lockade många. Kyrkogården fick stängas av för obehöriga för att skona gravar och planteringar. Dessutom behövde det stora arbetartåget plats så man kunde ta farväl av Sture Larsson på ett värdigt sätt.
I tidningarna från tiden gav man arbetarna skulden för tragedin: Det fanns och finns fortfarande många frågetecken kring händelsen och mycket, mycket bitterhet, som har satt sina spår ända fram i vår tid.
Ett par år efteråt - i maj 1933 - var tragedin i Ådalen fortfarande brännhet. En ledamot av Västerviks stadsfullmäktige tyckte att demonstranterna vid första maj hade passerat alla anständiga gränser i sin propaganda, både -32 och -33. Han vände sig med kraft emot att man tågade genom stan med standar som bar inskriptionen "Ådalsmördarna voro militärer".
"Det var sårande för all anständighet, lag och rätt", ansåg ledamoten.