Tullens jättekap i Verkebäcksviken

Under 1920- och 30-talen sköljde smuggelspriten in över landet från Tyskland och Estland. Tyskarna dominerade marknaden på västkusten, till Västervik kom den begärliga varan företrädesvis från våra grannar i Estland. Utanför tremilsgränsen, på internationellt vatten, låg de och väntade på svenska båtar. I land gick män, av alla samhällsklasser, och längtade att få fukta sina torra strupar. Det var Sveriges och Finlands stränga alkohollagstiftning, som hade öppnat vägen för den organiserade smugglingen. Respekten för lagen var klen, för att inte säga i det närmaste obefintlig. Brattsystemet var djupt och hett avskytt i breda folklager. Smugglingen omgavs dessutom av ett romantiskt skimmer. Smuggelkungar, som Algot Niska, blev den tidens folkhjältar, fullt i klass med dagens välbetala idrottsstjärnor.Allt var mycket väl organiserat. Telefonerna gick varma i stugorna i skärgården och längs kusterna när det var dags för leverans. De inblandade använde ett slags koder för att inte "obehöriga" öron skulle kunna avslöja tidpunkter, platser och rutter.Smugglingen gav skärgårdens fiskare ett välbehövligt tillskott till hushållskassan. De hade ofta stora familjer att försörja. Lejonparten av pengarna hamnade dock i fickorna på de stora, skumma pojkarna i städerna.Spriten togs i land i tiolitersdunkar. Sedan såldes den utspädd till angenäm styrka och smak. Den omsatte gigantiska belopp. I Estland framställdes brännvinet i stora fabriker för ett par öre litern. Sommaren 1930, ombord på en skuta utanför tremilsgränsen, kostade 96-procentig sprit tre kronor litern. Den såldes i tiolitersdunkar för 30 kronor. Grossistpriset i städerna var tio kronor. Hos langare, eventuellt efter spädning, kostade spriten 25 kronor litern. På vägen till Folkets Park i Västervik kunde man köpa ett kvarter för 6:25, berättar Ivar Ahlstedt och Lennart Glemme i sin bok Stapelstad. Spriten såldes i vanliga pilsnerbuteljer med en papperstuss som kapsyl!Söndagen den 24 augusti 1930 kunde tullen slå till och göra ett av sina största kap någonsin. Under någon vecka avslöjades det ena gömstället efter det andra runt Verkebäcksviken. Beslaget uppgick till slut till nästan 10 000 liter 96-procentig sprit. Om man leker med tanken att spriten späddes ut till hälften så får man ett försäljningsvärde på 500 000 kronor, mycket pengar 1930. I dagens penningvärden uppskattningsvis drygt 13 miljoner kronor!Det var John Andersson från Nävelsö som hade avslöjat smugglarnas gömställe. Han var ute och plockade svamp på Storön i "viken" när han upptäckte fotspår i skogen som väckte hans nyfikenhet och undran.Han och många andra hade hört talas om mystiska lastbilstransporter, som i skydd av nattens mörker sökt sig fram på slingriga vägar genom skogen. Grabben hade huvudet på skaft och började se sig omkring. Han hittade efter en stund en kulle som såg konstig och onaturlig ut. När han började plocka bland tuvorna så upptäckte han att hela kullen var uppbyggd av tiolitersdunkar!Andersson hoppade i båten och rodde till Spårö för att berätta om sitt fynd för tullen. När tullarna grävt fram allt så kunde de notera 415 dunkar estnisk sprit, två lådor fin konjak och en låda med skotsk whisky.Det första tillslaget följdes av flera under veckan som gick. Några dagar senare hittades först 322 dunkar vid Långviksnäs och 251 dunkar på den motsatta sidan av viken på Ytter-
hultslandet. Det var många nyfikna som mötte tullarnas båt när hon fullastad tuffade in till kajen vid Skeppsbron. Vi kan livligt föreställa oss herrarnas kommentarer. Tullens tjänstemän var väl inte de mest populära bland stans män de där augustidagarna för 80 år sedan. Däremot kan vi ana att en och annan dam tackade sin skapare att deras gubbar inte kunde supa under några höstveckor.I en kungörelse i Västerviks-Tidningen efterlystes ägaren till partiet och uppmanades att ge sig till känna för att bevaka sin äganderätt för annars skulle partiet förklaras förverkat. Ingen hörde av sig...Men den skyldige hamnade så småningom inför tinget i alla fall, berättar Ahlstedt i Stapelstad. Vi är inte absolut övertygade om att författaren ger oss en helt korrekt bild av efterspelet. Bokens undertitel lyder nämligen: "självsvåldiga vandringar i tid och rum och en personlig bok om Västervik". Det ger ju författaren en viss frihet. Vi har nämligen inte hittat några rättegångsreferatet i VT vare sig 1930 eller 1931. Men det behöver inte betyda att historien är fel. VT:s arkiv har sina brister. Artiklar har klippts ur, sidor rivits bort och hela tidningar har försvunnit ur de gamla gulnade läggen har vi fått erfara. Och så finns ju den smått osannolika möjligheten att rättegången undgått våra argusögon... Rättegången hade sina poänger, som vi ogärna vill undanhålla läsekretsen. När rättens ordförande läste upp allt som beslagtagits så satt den anklagade i sin bänk och prickade noggrant av i sina anteckningar. När åklagarens framställan var klar frågade ordförande "smugglarkungen" om det inte stämde:- Nä, det fattas en låda fin fransk konjak, konstaterade storsmugglaren!Rättens ordförande vände sig då mot tulltjänstemännen och undrade hur det låg till med den saken. De hade inte helt lätt att ge ett klart och tydligt svar på frågan kan vi läsa i Stapelstad. De stammade, hummade, muttrade och föreföll allmänt besvärade innan de klämde fram sitt svar, som fick åhörarna att dra på smilbanden:-Jo, den där lådan råkade ställas på kappen, och det var hårt väder, så den gick i sjön, ja det gjorde den...Efter en stunds tystnad, sa rättens ordförande:- Det är ju märkligt att just en låda med den finaste konjaken råkade ställas på en så utsatt plats.Åhörarna log. Rättegången gick vidare...Källor:
VT 1930, Stapelstad av Ivar Ahlstedt och Lennart Glemme 1961.

Tullens jättekap i Verkebäcksviken

Det är snart 80 år sedan tullen i Västervik gjorde ett jättebeslag av 96-procentig estnisk sprit på Storön i Verkebäcksviken. Det var en ung John Andersson från Nävelsö, som satte tullen på spåren.