För lite drygt hundra år sedan var Sverige statt i en stor förvandling. Industrialiseringen av det svenska samhället innebar att mängder av människor lämnade landsbygden för samhällen och städer. Naturahushållningen byttes mot konsumtionssamhälle.
Det här vet vi ju. Det ingår i vår allmänna kunskap om vår svenska historia. Men vad innebar det egentligen? Det har jag inte funderat så mycket på förrän jag började släktforska. Alla dessa torpare som blev anställda arbetare. Många stannade förstås kvar på torpet, men skaran decimerades betydligt vid den här tiden.
I somras skrev jag om Gunnebo bruk som firar 250 år i år, och om kättingsmederna som arbetade där på 1890-talet. Många av dem var torparsöner.
Med anledning av det där har jag sedan fått kontakt med läsare som på olika sätt har koppling till dessa bruksarbetare. En av dem är ett barnbarn till en som arbetade på tråddrageriet i Gunnebo.
Barnbarnet berättade om sin farfar och vad denne berättat. Farfar var en av dem som bytte från torparliv till fabriksarbetare. Men farmor var inte glad åt det. "Det han glömde bort när han sökte sig till bruket var att nu skulle de få betala för maten".
Kanske låter det lite konstigt. Men som torpare hade de ju fläsk från grisen, ägg från hönsen, mjölk från korna och mjöl från säden. Potatis i landet och äpplen på träden. Många var självförsörjande i det stora hela även om vissa saker måste köpas.
Den här farfadern gillade att han nu skulle få betalt i reda pengar. En hel krona per dag. Det var mycket pengar på 1890-talet.
Men den kronan räckte inte till så mycket när all mat skulle köpas för pengar. Skulden i brukshandeln växte och när löningen kom på fredagen var en stor del av den redan intecknad. Och så rullade det på, även om man odlade potatis bakom knuten på kasernen.
Jag är ganska övertygad om att denna omställning krävde en hel del av dem. Att byta liv kan inte ha varit så lätt. Rätta sig efter klockan och fabriksvisslan, alltid ha överheten i form av en förman bakom ryggen.
Det är förstås lätt att romantisera torparlivet, och det vore på alla sätt fel. Det var slit och släp och fattigdom i oändlighet för de flesta.
Många gånger har jag tänkt på alla dessa grönavågare, både i min egen generation och i senare, som flyttat till landet. För att odla, komma nära naturen, dra ner på takten...
Ja, ni vet ju hur lantlivet gestaltar sig i livsstilsmagasinen. Sitta och drömma på en veranda, med en het kopp te och blicken mot det fjärran skogsbrynet. Prunkande perenner i vackra medelhavskrukor och ett kök i rustik lantstil. Så långt man kan komma från det verkliga livet på landet förr.
Själv får jag utlopp för mina torpargener när jag hugger ved, tänder på i kakelugnen och gräver i mitt potatisland. Men det går på intet sätt att jämföra med allt det som de gamla torparna och torparhustrurna tvingades utstå.
Visst går det att förstå att lönearbetet lockade den som kände att det egna arbetet på täppan inte gav lön för mödan. Missväxt, regn eller torka, skördar som slog fel kunde slå ut en familj på några år.
Många tog ett mycket längre steg och emigrerade.