- Tankarna på att göra något utomlands, i något u-land, har alltid funnits där. Efter studierna fick vi barn, så beslutet att åka blev uppskjutet, ända tills i våras då, berättar Michael.
- Det kommer ofta någonting emellan. Det här var första gången som jag var iväg och det kändes som att det passade. Det var dags på nått sätt antar jag.
Vi träffas i ett välstädat konferensrum på gynekologiska avdelningen på Västerviks sjukhus. Luftkonditioneringen susar lätt och datorernas skärmsläckare blinkar försiktigt ikapp. Kaffet har stått på ett tag så vi struntar i att dricka. Det är kontraster av det grövre slaget vi talar om, Södra Sudan är varmt, dammigt och väldigt fattigt.
- Det var runt 40 grader ibland ochluftkonditionering fanns bara på operation. Jag förundrades verkligen över naturen och den torka och stäpp som stora delar av området kring Aweil består av. Vi var tvungna att flyga med mindre och mindre flygplan hela tiden och jag tänkte att det var väldigt otillgängligt. Mitt ute i någonstans.
Någonstans är Aweil, en stad nära det konflikthärjade Darfur. I Aweil spenderade Michael en månad med att bland annat hjälpa havande kvinnor att förlösa sina barn. Spädbarnsdödligheten är hög och barn föds med missbildningar och sjukdomar, en del på grund av undernäring.
- Det finns knappt någon utrustning och labbet kunde producera lite blodvärden och malariaprov, det var allt. Många föder fortfarande hemma, avstånden är stora och traditionen stark. Det spelar ingen roll vad det kostar att föda på ett sjukhus, de allra flesta har inte råd. Så jag och de jag arbetade med, bland annat två barnmorskor från Australien förlöste kvinnor som fått komplikationer. De kom till oss efter har åkt flera timmar och i några fall var det redan försent. Under min tid var det flera barn som dog och två mammor som inte överlevde.
Hur känns det då? Blir man inte frustrerad och knäckt?
- Vi tog det hårt, det händer mycket sällan i Sverige och är jobbigt att hantera. Personalen på sjukhusen verkade mer vana och menade att "det är som det är". Det är frustrerande att veta att i Sverige hade kvinnorna som dog sannolikt överlevt.
Vad ska man göra åt det?
- Situationen är allvarlig från grunden. Hela samhället och landet måste förändras för att just den här situationen ska lösas. Jag tror att man måste börja med utbildning. Därifrån kommer mycket. Större delen av befolkningen är analfabeter och vet inte vilka rättigheter de har. Det är svårt att vara kritisk om man inte kan läsa.
- Korruptionen finns överallt och kvinnorna anses stå lägre än männen. Med utbildning följer medvetenhet och jämlikhet mellan kvinnor och män, och olika samhällsgrupper. Det är nog så förändringen börjar. Det finns exempel, Rwanda är ett, där det börjar fungera bättre.
Gjorde du någon skillnad i världen tror du?
- För mig personligen känns det som det är två delar världen består av. De har helt olika förutsättningar. Vi måste få dem att närma sig varandra men det kommer ta tid. Vi lever här och det ska vi vara glada för, under tiden är det viktigt att engagera sig.
- Alla kan inte åka iväg och förlösa barn men jag tycker verkligen att man ska göra något. "Läkare utan gränser" är politiskt och religiöst obundet och kan fungera på ett annat sätt än vanligt bistånd. Har man inte möjlighet att ställa upp fysiskt kan man ge ekonomisk hjälp.
Du verkar ha en nykter syn på bistånd och utveckling.
- Jag är optimistisk realist i vanliga livet tror jag. Det är nog lättare att hjälpa till om man ser nyktert på verkligheten. De här frågorna är svåra och man får välja sina strider.
- Att diskutera preventivmedel med en kvinna i Södra Sudan är svårt, är hennes man inte med på det vågar hon oftast inte prova. Att diskutera är grunden, familjeplanering är ett viktigt steg för att skapa bättre förutsättningar för kvinnor i världen.