Tecknad hund startade Ingelas engagemang för barn

- Och inte vilken hund som helst utan med självaste Pluto i Kalle Anka. Mamma tog med mig på en Disneyfilm när jag bara var fyra- fem år. Jag har ett starkt minne av att jag skrek och grät hela tiden för jag tyckte att alla var så elaka mot Pluto. Mamma skämdes, och jag blev märkt för livet, kanske man kan säga.Den första utbildningen efter högstadiet hade ändå inte någon direkt människovårdande inriktning. Om man inte räknar utprovande av glasögon som människovård förstås. Ingela utbildade sig nämligen till optiker. Ett arbete som hon bara utövade en kort tid på grund av problem med rörligheten i handlederna.- På den tiden slipades alla glas för hand och jag klarade inte det, berättar hon. Att jag sedan valde att bli diakonissa, som det hette då, hade att göra med mitt engagemang i kyrkligt ungdomsarbete. Jag fick rådet att söka en kurs på Ersta i Stockholm, där man utbildar diakoner. När jag gick in genom porten där så visste jag direkt: "Att det är här jag hör hemma". Det har sedan blivit 37 år i yrket. Första tjänsten hade Ingela i Berga i Östergötland dit hon flyttade med den nyblivne maken Conny. När han sedan fick arbete i Ankarsrum så gick flyttlasset dit och där har de sedan bott och trivts alldeles utmärkt. Efter några år i hemtjänsten så fick Ingela en tjänst som församlingsassistent i Gladhammar där hon stannade i 15 år innan Gamleby och norra tjust pastorat blev nästa arbetsplats.- Här skiftar arbetsuppgifterna mycket. Att hålla andakter, leda arbetskretsen och göra hembesök är några. Men mest arbetar jag med barn och ungdomar. Jag har konfirmandgrupper, leder Kyrkans unga och håller kontakten med skolarna. Ett annat engagemang som också främst vänder sig till ungdomar handlar om vikten av att inte glömma det som hände under Förintelsen. Varje år ordnar hon, tillsammans med församlingen, utställningar, föreläsningar och studiecirklar i ämnet. Det har också blivit flera resor till Polen där ungdomarna fått besöka koncentrationslägret Auschwitz.- Jag tycker det är så viktigt att inte glömma bort det som hände då och att också dra paralleller till grymheter som begås idag. Att sätta in sig själv i sammanhanget väcker också många nyttiga tankar. Vi har mycket diskussioner om människovärdet och vad vi kan göra för att inte det som hände då ska upprepas. Ingela är inte bara engagerad för ungdomar i sitt arbete, hon är också sedan många år ledare inom nykterhetsrörelsens scoutförbund som har en mycket aktiv avdelning i Hummelstad. Genom det arbetet har hon också kommit att intressera sig för synen på ungdomar som väljer att inte dricka alkohol.- Jag är länsombud för en förening som marknadsför fruktdrycker. Jag är ute ganska mycket och pratar för varorna. Jag tycker det är viktigt att den som inte vill dricka alkohol, av någon orsak, också kan få något gott och festligt i glaset. Att alltid bli erbjuden ramlösa eller söt cider blir ganska trist. Kanske det jobbet också är lite av en förberedelse inför pensionen så jag får fortsätta att komma ut och träffa folk. Annars skulle jag nog snart bli helt odräglig att leva med, säger Ingela, innan hon hastar vidare för att hålla andakt vid dagens lunch i församlingshemmet.

Tecknad hund startade Ingelas engagemang för barn

Ingela Astvall har alltid haft ett starkt engagemang för människor som behöver stöd och hjälp, något som för en diakon är en förutsättning för att göra ett bra arbete. - Men det började faktiskt med en hund, avslöjar hon.