Under senare år har jag släppt typometern och den cirkulära räknestickan. Det har blivit mindre redigering och mer skrivet i "tidninga". Det har lett till att jag har fått mycket kontakt med min gamle lärare i tyska på högstadiet, Kalle Henriksson.
Det har varit angenämt. Kalle har levererat en rad bilder som gett mig och er lite djupare kunskap om vår gamla stapelstad. Jag har dessutom sluppit bekymra mig om vilka prepositioner som styr dativ och ackusativ i tyskan. Det var mycket sånt i vår tidigare bekantskap i slutet av 1960-talet. Jag kan nog fortfarande, under hot och med starka svettningar, rabbla vilka prepositioner som styr både dativ och ackusativ: An, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor, zwischen lärde vi oss som ett rinnade vatten för 45 år sedan.
Om det där blev rätt så är det Kalle och några andra lärares förtjänst. Om det blev fel så får jag ta det fulla ansvaret; rodna och be om ursäkt och kanske skylla på att det var väldigt länge sedan jag brottades med den tyska grammatiken.
Kalle var en hygglig lärare även om han aldrig trodde på våra bortförklaringar vid sen ankomst efter rasterna. Vi tillbringade ofta stunderna mellan lektionerna i lekparken vid Ludvigsborgsskolan (där simhallen finns i dag) och drog några förbjudna bloss. Det hjälpte inte hur kreativa ursäkter vi än kom med.
– Försök inte, ni har varit och tjuvrökt, konstaterade han torrt och fortsatte med läxförhör och fler grammatiska övningar.
Nu är det snart semester, tysk grammatik behöver vi inte bry hjärnan med längre och inte svensk heller för den delen under några veckor. Vårt bekymmer i dag är att Kalle Henriksson förmodligen har levererat sin sista bild. Hans arkiv är tömt. Vi har kvar några på lagret som kommer att publiceras vad det lider. Det är därför den här krönikan skrivs. Jag vill ta tillfället i akt att tacka Kalle och hans vän Nils Gustavsson för ett fruktsamt samarbete.
Jag vet att Kalle har haft mycket utbyte av de här gamla bilderna också. Samtalen från Västerviks-Tidningens läsare direkt till Kalle i Västralund har varit många och hjärtliga. Jag har också fått många samtal, brev och mejl där man framfört hälsningar och tack till Kalle Henriksson för hans kulturgärning – utan hans hjälp hade vi varit lite fattigare – i anden.
Så än en gång – från hjärtat – TACK Kalle!
Och till alla er andra: Ha en skön sommar och ta gärna upp Kalles fallna mantel och skicka in bilder till tidningen i höst. Själv ska jag ner i den mörka redigeringsgruvan några veckor innan det blir en välförtjänt semester även för mig.