Likt Mando Diao och Gustaf Fröding har jag i sommar ägnat mig åt strövtåg i hembygden. Återbesökt platser där barn jag lekt.
Ju äldre jag blir desto mer angeläget känns detta, att samla ihop min historia och triggas att komma ihåg mer och att komma ihåg rätt. För ofta kan det ju vara så att man faktiskt har blandat ihop det ena och det andra.
Tillsammans med min gamle far och mina bröder har vi åkt runt i mellersta Halland på släktforsknings- och hembygdssafari. Det var riktigt roligt, och min far kunde berätta mycket som jag kanske hört vid spridda tillfällen förut men inte lagt på minnet och inte fått något samband i.
Tre fjärdedelar av min släkt har jag i mellersta Halland och det är där min far bor kvar. Min mor gick bort för några år sedan och hon var den som höll reda på allt som gällde släkten. Nu måste jag betydligt oftare rådbråka mitt eget minne och höra mig för med andra släktingar.
I sommar blev det en odyssé i fars släkthistoria men också i mina föräldrars tidiga gemensamma liv.
Min farmor var det första barnet som föddes på den gård som nu är släktgård i femte generationen, efter att hennes familj flyttat dit. Hon föddes 1889 och blev då femte barnet i familjen. Det här var inte en alldeles vanlig flytt, för de tog med sig huset. Torpet låg tidigare ett par kilometer från det nya bostället. Att flytta med sig sitt hus var inte helt ovanligt förr.
Nu letade vi upp platsen där det det gamla torpet stått från början. Hembygdsföreningen på orten har gjort en torpinventering och satt upp en skylt men man måste veta var man ska leta för det är delvis svår terräng och skylten syns inte från vägen. Torpet låg utmed den gamla vägen mellan Ullared och Varberg, men i dag har vägen dragits om och går lite längre norrut.
Mitt inne bland sly och snår hittade vi till slut resterna efter matkällaren, spisen och en gärdsgård som omgärdat tomten på 1880-talet. Kanske var det farmors mors förvildade blå blommor som växte vid sidan om grindhålet.
Under de återstående dagarna i hembygden återupplivade jag minnet av barndomskamrater och skolkamrater.
Min far och jag kom fram till vad de hette som bodde på gården nere i svackan i utkanten av byn och hur de var släkt med en annan familj i byn. Vi pratade om vad som hände med den tragiska familjen på andra sidan byn som halverades under några få år på 60-talet, då modern gick bort i cancer, yngste sonen i en annan sjukdom och äldste sonen förolyckades när han körde för fort i en kurva.
En eftermiddag körde vi ner till trakterna söder om Falkenberg, till Berte kvarn där mina föräldrar bodde 1949-50. Min far arbetade som djurskötare på den stora gården och den gamla ladugården står kvar. Där fick vi veta hur han en gång lyckades få en ilsken tjur att bli from som ett lamm. Han visade oss också huset de bott i, ett hus som då var arbetarbostad med två lägenheter men nu är en enfamiljsvilla. Det besöket blev en höjdpunkt för oss allihop.
Med detta vill jag påminna dig som har åldrande föräldrar i livet att passa på att be dem berätta om allt du undrar över. Gör det nu, för det kommer en dag när du inte längre kan få några svar.