Ingemar Lund var bara 16 år och hade hoppat av skolan redan i åttan. Han var skoltrött och tyckte att plugget var urtrist.
Många håltimmar bidrog till att han hade börjat skolka. Det blev allt mer skolk i takt med att vantrivseln tilltog. När man var ledig ett par timmar mitt på dagen var det lätt att dra ut på andra äventyr. Det var inte alltid så frestande att gå tillbaka och sätta sig i skolbänken.
-Jag tyckte inte att jag lärde mig något överhuvudtaget.
Han lyckades övertala skolledningen på Ludvigsborg att det inte var någon mening med att han fortsatte. Skolans ledning gav till slut motvilligt med sig och en lycklig ung man blev befriad från undervisningen.
Ingemar började på Järnförädlingen som nedplockare. Livet lekte. Han slapp den förhatliga skolan och kunde ägna sig åt den älskade musiken på fritiden i bandet The Trollops.
- Vi övade hemma hos Bertil Andersson på Strömsgatan. Det var han som lärde mig spela gitarr. Vi spelade på skoldanser, hos IOGT/NTO, på Vallonen i Överum och i Gunnebo Folkets hus.
Så tog allt en ände med en fasansfull förskräckelse. Livet blev sig aldrig mer likt. På några sekunder var alla tidigare förutsättningar och drömmar krossade.
- Jag har aldrig vant mig vid att inte kunna röra mig som jag vill. Jag var en "träapa" som gillade att klättra och idrotta, säger Ingemar Lund.
Olyckan skedde en fredag eftermiddag i april 1968. Gubbarna på "Järnet" började plocka ihop sina grejer någon halvtimme innan det var dags att gå hem. Ingemar och en kamrat gick upp på taket för att sola en stund i väntan på att klockan skulle slå 16 och det gick att stämpla ut.
Det som de trodde var ett tjockt plåttak visade sig vara ett smutsigt, kolsvart, glastak. När Ingemar gick ut på taket brast det och han störtade med huvudet före rakt ner i fabriken.
- När jag vaknade upp med gubbarna omkring mig hade jag ingen känsel i kroppen.
Ingemar fördes till lasarettet och direkt vidare till Linköping. Under resan tuppade han av flera gånger. Det blev en jobbig tid i Linköping och han hade mer eller mindre accepterat tanken på döden. När läkarna kom och sa att de hade något tråkigt att berätta, trodde Ingemar att det var slut, att hans stund på jorden var över.
- Men de sa till mig att jag aldrig mer skulle kunna gå, berättar han.
Det första året efter olyckan var han sängliggande. Efter en tid hamnade han i Jönköping där flera unga grabbar med liknande erfarenheter som Ingemar vårdades. Det var grabbar som råkat ut för dykolyckor och annat. De hade, mitt i allt det svarta, rätt kul tillsammans, låter Ingemar oss förstå.
- Vi var tre killar på samma sal som partajade.
1969 kom Ingemar hem till Västervik. Hans mamma hade fått en lägenhet på Markörgatan. Det var ett nybyggt område då. Ingemar bor fortfarande kvar och trivs utmärkt. Hemma hos mamma dök gamla kompisar upp på helgerna. De spelade kort, sjöng, klinkade på gitarrer och drack bärs. Under veckorna läste han mycket, slukade den ena boken efter den andra.
- Jag läste nog 2 000 böcker under 1970-talet.
I en tvättstuga på Markörgatan byggde han upp en inspelningsstudio med goda vänners hjälp. Han fick hyra den "skapligt billigt" av Bostadsbolaget. Den blev en samlingspunkt för musikintresserade ungdomar under många år. VT har berättat om verksamheten i flera reportage.
- Jag känner nog varenda amatörmusiker i Västervik från den tiden, säger Ingemar Lund.
I början av 1980-talet behövde Bostadsbolaget lokalen igen. Området skulle byggas om. Bolaget erbjöd och fixade en ny lokal i närheten. Men det blev inte samma känsla, tycker han.
- Andra killar - mer företagsamma - tog över, säger han.
I dag ägnar sig Ingemar en del tid åt att bygga spel och musik i datorn. Han har gjort både egna spel och komponerat musik. Men han är också starkt politiskt engagerad. Det har han alltid varit, allt sedan han diskuterade politik med kompisar på högstadiet. Han följer noga med vad som händer i världen. Hans sympatier finns på vänsterkanten. Det gör han ingen hemlighet av. Han är starkt kritiskt till USA:s och västvärldens roll i världspolitiken. Han tycker att vi svenskar är ett politiskt "efterblivet" folk.
- Det har blivit lite för lugnt. Det behövs mer engagemang.