Året är 1971. Janne är bara 24 år och ska möta världsmästaren i bordtennis – legendaren Stellan Bengtsson – som är på besök i Västervik för att göra PR för bordtennis tillsammans med VM-medaljören Bo Persson. Janne och hans bästa vän Arne "Skalet" Karlsson har blivit utvalda att få spela, det ska bli en show och gamla idrottshallen är fullsatt med 600 personer i publiken.
– Jag som egentligen är en publikspelare var så nervös, berättar han.
Han möter Stellan, som enligt Janne bara spelar på halv maskin – det ska ju bli rättvist. Sen är det dags för dem att allieras och spela dubbel mot Arne och Bo Persson.
– Vi vann ganska lätt, berättar han lite triumferande med glimten i ögat när han minns tillbaka.
Janne har sedan barnsben levt och andats sport. Det är få sporter som han inte har provat på men det som särskilt har fångat hans intresse genom åren är bordtennis.
– Det är min stora grej.
Han hade inte ens fyllt tolv när han tillsammans med ett gäng grabbar på Marieborgsskolan drog ihop träningar. De fixade lokal i S:ta Gertrud och blev kvar där i 10 år.
– Det var ganska omodernt men vi tränade stenhårt fyra dagar i veckan.
Han spelade bordtennis på vintern och fotboll på sommaren, men fick så småning om bestämma sig för det ena eller det andra. Och när resultaten började komma var det bordtennisen som till slut fick hans fulla uppmärksamhet. Riktigt blodad tand fick Janne när han som 14 åring vann Tjustmästerskapen i Västerviks kommun.
– Men jag gjorde aldrig någon elitsatsning, det hade krävt att jag skulle lämna Västervik. Och det var aldrig ett alternativ.
Sporten blev alltså ingen heltidssyssla, utan förblev hans passion. Men frågan var vad han skulle arbeta med? Det var ingen självklarhet från början. Janne började jobba på sin pappas stenhuggeri men efter sju år kom han fram till att det inte skulle bli hans framtid. Han började arbeta som vårdare på ett mentalsjukhus, men det var inte heller hans grej.
– Jag visste inte riktigt vad jag ville göra. Men sen sa de att de sökte idrottskillar på fängelset och efter noga överläggande tackade jag ja till tjänsten.
Han började i maj 1970 och redan från start trivdes han som fisken i vattnet. Personalen bildade fotbollslag och bordtennislag, och de spelade i Kriminalvårdsmästerskapen som sträckte sig över hela Sverige.
– Vi var runt och spelade överallt där det fanns fängelser. Och jag har vunnit elva singeltitlar i bordtennis, tillägger Jannes lite försynt.
Under 80-talet väcktes ett nytt intresse som han kom att dela med sin fru Britt-Marie. Nämligen löpning.
– Löpning var 80-talets grej. När Bill Rodgers vann Stockholm maraton 1981 blev det en löparvåg.
Och Janne var inte sen att hänga på. Han och några grabbar startade upp "Wästervik Running Club" och hade som mest 100 medlemmar. De anordnade gemensamma löpträningar och de hade uttagningar till stafettlag. Janne har sprungit sex Stockholm maraton och 2.42 är hans personbästa.
Nu ska man inte tro att det räckte för Janne att syssla med bordtennis, fotboll och löpning. Han har nämligen även spelat golf. Men det är inte hans starkaste gren tillägger han – trots att han ett år vann riksmästerskapen i Mariefred. Det råder ingen tvivel om hans vinnarskalle även om han nuförtiden mest spelar för skojs skull, tillsammans med Britt-Marie. Han har fått ta ett steg tillbaka sedan han för fem år sedan genomgick en stor operation som följdes av några tunga år.
– Nu är man ju lite äldre och då kanske man måste varva ner.
Nu består vardagen mest av fiske, golf och joggning. Janne plockar fram en bild på när han precis har tagit upp en åttakilosgädda. Det gladde en vinnarskalle.
70-årsfirandet började redan när hans dotter Camilla, som bor i Nya Zeeland, och hans son Jonas, som bor i Stockholm var och hälsade på i Västervik. Familjen betyder mycket och han pratar om dem med värme och stolthet. Janne lever ett rikt liv och det finns ingenting som han ångrar.
– Jag har hållit på med allt och det känns inte som att jag har missat något.