Sotarmästare Lindfors blir pigg pensionär
Sotning har varit hans liv i 50 år, men nu får sonen ta över. Själv ska han jaga, och fiska och njuta av tillvaron.
Sotarmästare. Matti Lindfors har gått i pension efter nästan 50 år som sotare och nu ska han njuta av livet vid havet i huset i Åldersbäck. FOTO: ANDERS LILJEGREN
Foto:
Valet av plats föll sig ganska naturligt.
- Jag är uppväxt här ute på Nävelsö och gick i skola i Åldersbäck, säger Matti.
När han var 15 månader gammal kom han till Nävelsö från Finland som krigsbarn och där blev han kvar. Han blev adopterad av sin svenska familj, men han har ändå kvar kontakten med sin familj i Finland, där han har fyra syskon.
- Ja vi brukar ta en kryssning över och slå runt lite, säger han och skrattar.
Som uppväxt på en ö i skärgården hade det kanske varit naturligt att bli fiskare, men det var inte Matti intresserad av, inte annat än som hobby i alla fall.
- Jag gillade inte fisket riktigt och min far trodde att det skulle bli sämre framöver, så jag tog jobb som bonddräng först och sen jobbade jag med virke inne i stan.
Vägen in i sotaryrket gick genom en vän till hans far som var sotarmästare i Tuna och Hjorted.
- Han frågade min far om jag kunde få jobba hos honom när det inte var fiskesäsong och det gick han med på.
Efter det var det sotning som gällde för Matti. Redan när han var 16 år började han köra bil runt distriktet för att sota.
- Det var inte helt lagligt, men det var så det gick till då, säger Matti och ler lite vid minnet.
När han blev över 18 och fick köra lagligt fick han ofta låna sotarmästerns bil över helgen.
- Det var ovanligt 1959, att någon så ung hade egen bil.
Och det var visst ingen nackdel hos damerna heller, det erkänner Matti.
- Men var det riktigt snygga tjejer någonstans där man sotade, då täppte man spisen och så fick vi åka dit igen. Då visste vi precis vad vi skulle ta bort också, säger han med glimten i ögat.
- Faktiskt tror jag att över 50 procent av alla sotare träffar sin fru när de är ute och jobbar. Som sotare kommer man in i folks hem. Det blir lite annat än att träffa nån på krogen.
Men själv träffade han inte sin Evy genom sotningen.
- Nej vi träffades på annat sätt, säger han och ler lite hemlighetsfullt under mustaschen.
- Vi har varit gifta i 42 år nu.
Under Mattis tid som sotare har sotningen kommit att förändras mycket och han är stolt över sitt yrke och de förändringar som skett.
- När jag började som sotare kunde vi var helt svarta, täckta av sot, efter bara några timmar. Man såg bara två ögonvitor som lyste. Nu kan det gå en hel dag utan att man blir särskilt sotig.
Mycket tack var den effektiva stoftsugaren som suger upp sotet i stället för att det måste samlas upp i hink.
- Och nuförtiden har vi också mycket jobb där vi kollar ventilation och spolar imkåpor och fläktar.
Större delen av sin yrkesverksamma tid har Matti spenderat i Västervik, men han har även varit utlånad till, bland annat Jönköping och Påskallavik för att sota.
- För det mesta jobbade jag i Västervik. Jag och den förre sotarmästern jobbade ihop i över 29 år och vi brukar kalla det för det trettioåriga kriget, för vi var alltid osams.
Även fast Matti nu är pensionär har han inte lämnat sotarlivet helt och hållet.
- Jag ska jobba lite igen i juni när sonen ska vara ledig, säger han.
- Fast det hade jag nog inte gjort om det hade varit någon annan, och sen får det vara slut.
Men vilar gör han inte ens när han är ledig. Bredvid det nyinköpta huset har ett gammalt hus renoverats till gäststuga och nu är det ett garage och en vedbod på gång.
- Och så ska jag göra ett fritidshus av det där huset, säger Matti och pekar på den lilla stugan som ligger alldeles vid strandkanten.
Från huset i Åldersbäck kan han se ut över havet och ut till Nävelsö, där han växte upp och fortfarande har del i ett hemman.
- Det är fint härute och vi har längtat tillbaka. 45 år i stan var lagom, nu är det här vi ska bo.
Så jobbar vi med nyheter