Torbjörn Roos växte upp i hjärtat av Stockholm med sin mamma som var modist och hade ateljé hemma i bostaden.
– Det var bra för mig, säger han.
De bodde mitt i smeten på Tunnelgatan. Det var långt innan gatan döptes om till Olof Palmes gata och grävskoporna hade gått fram som bärsärkar i Stockholms city.
Det första två skolåren gick han på Nya Elementar. Skolan låg vid Slöjdgatan, i närheten av Hötorget. Sedan följde fyra år på Adolf Fredriks musikskola.
– Sedan blev jag utkastad, eller rättare sagt rösten svek, säger han lite skämtsamt.
Det fanns en lärare som kunde få den mest självsäkre och skönsjungande gossen att tappa tonerna, låter han oss förstå. Livet var enklare ute i skärgården – när solen sken under långa sköna sommarlov.
På Gräskö hade hans mormor ett hemman. I Roslagens famn levde den unge mannen ett spännande liv i skuggan av gamla smugglare. Lyckan var fullständig när Torbjörn fick följa med Gräskökungen, den gamle storsmugglaren Uno Österman, och tjuvjaga sjöfågel.
Jodå, det är samme Uno Österman som Evert Taube sjunger om i visan, om någon funderar. Ni vet han med fiolen i Vals i Furusund.
– Det var härliga somrar och Uno Österman var en fantastisk person.
Hemma i stan gick livet vidare med studier; först i Kristinebergs läroverk, senare på Stockholms handelsskola med inriktning textil och heminredning. När studierna var klara väntade militären i Norrtälje. Torbjörn muckade som sergeant.
– En mycket snäll sergeant, betonar han.
Så började ett omväxlande yrkesliv. Efter några år som anställd så öppnade han eget tillsammans med en kompanjon. De sålde möbler från affär och inredning till sjukhus. Firman finns fortfarande kvar. Men Torbjörn sålde sin andel och började mer eller mindre som allt i allo i Tyresö kommun.
I samband med det blev han ensam med sina tre grabbar. Det ledde i sin tur till att kommunen undrade om han inte kunde hjälpa andra grabbar, som hade det svårt med livet.
– Jag har nog hjälpt ett 20-tal, säger han.
1989 tog han nästa steg på vägen som så småningom skulle leda till Tjust. Han började i riksdagen som inredare. Det innebar bland annat att han och hans kollegor hjälpte till att sätta lite piff på riksdagsledamöternas lägenheter, både i riksdagshuset och ute på stan. Efter sex–sju år började Torbjörn att tröttna. De långa handläggningstiderna var irriterande. Han sade upp sig.
– Det ångrade jag snabbt, bekänner han.
Men lyckan log mot honom och kunde börja arbeta som dokument och registeransvarig hos Riksdagens Ombudsmän-JO. Det gav honom också chansen att se mer av världen; Chile, Spanien, Ecuador, Peru och Filippinerna till exempel. Och det var hos JO han blev bekant med en dam med rottrådar i Gamleby.
– Ulrika Kvarnsjö berättade hur fint och lugnt det var där.
Så Torbjörn och hans sambo, Kanokporn Sangkatham, lät sig förföras och köpte hus i Gamleby. Men när hon fick jobb i stan flyttade de in till Västervik. Och trivs, som vi redan skrivit, utmärkt.
– Men jag tycker att miljömedvetandet kunde vara lite större hos folk i allmänhet.