När du går in i ett litet hembygdsmuseum i en gammal ryggåsstuga eller ser bilder från backstugor och trånga och kyffiga pörten där människor bott tänker du kanske ”hur kunde de leva så här?”. Trångt, smutsigt och eländigt.
Ja, det kan vi ju undra i dag, i vår ganska sterila livsmiljö. Åtminstone om man jämför med hur man levde för några hundra år sedan. Vi kanske tycker att vi har stökigt och ostädat hemma ibland, men det var betydligt smutsigare förr. I dag har vi en helt annan syn på smuts än till exempel under 1700- och 1800-talet.
Att tvätta sig var inte något man gjorde varje dag, som att tvätta händerna före maten. Kanske blaskade man av ansiktet efter en svettig dag på åkern eller före kyrkbesöket. Att tvätta kroppsdelar som andra inte såg förekom sällan. Vi kan ju skämta om att ta ett bad till jul ”oavsett om det behövs eller inte”, men några generationer tillbaka var det inte något skämt.
Kläderna tvättades inte särskilt ofta, några gånger per år. Så många olika plagg hade man inte så de användes länge utan att tvättas. Att byka var ett hårt slit, inte som nu när vi stoppar in tvätten i en maskin och så kommer den ut centrifugerad.
I någon historia jag läst står det att drängen tyckte att skjortan var som ren för han hade ju bara haft den på sig i elva veckor. Även om det inte skulle vara sant ger det en bild av hur man såg på sin hygien förr.
I dag byter bonden kläder efter en arbetsdag i ladugården. Det gjorde man inte förr. Och mjölkerskornas långa kjolar släpade i koskiten.
Jag tror inte att man uppfattade smuts på samma sätt som vi gör. Smuts var inte smuts, utan ett synligt bevis på hårt arbete.
Vi kan ju tänka oss lukten i en instängd stuga på vintern, när vädringen var minimal för att hålla värmen inne. Stora familjer trängde ihop sig i ett rum, så nära spisen som möjligt. Det var så tuberkulosen spreds. Och löss.
Det var inte heller nog med människorna. In på 1900-talet fanns det gårdar och torp där man byggt ihop boningshus med stall och ladugård, bara åtskiljt av en brädvägg. Så gjorde man för att ta vara på värmen från kor och hästar. Drängstugan kunde vara ett rum ovanför korna i ladugården. Att ta in mindre djur i stugan på vintern var också vanligt i södra Sverige, till exempel smågrisar, gäss och höns, för att de skulle slippa frysa.
Ni vet säkert hur det luktar i en ladugård. Inget fel på det så länge det stannar i ladugården.
Om det här berättar Lubbe Nordström i sin bok ”Lort-Sverige”. Någonstans i södra Sverige beskriver han vad det luktar i en litet eländigt småbrukarhem vid vägen: ”barnkiss, potta, fläskos från spisen, sura kläder, lagård, allt som var fattigdom, snusk, bedrövlighet.”
Sängkläderna är ett kapitel för sig. Lakan var en lyx som inte fanns i var mans hem förrän kring förra sekelskiftet. I många hem användes lakan bara för de fina gästerna.
Längre tillbaka bäddade man med en fårskinnsfäll på halm. Halmen skulle bytas regelbundet för att inte möss och ormar skulle bygga bon där. Fårskinnet sov man på och hade som täcke. Det tvättades inte, smutsen skavdes bort.
Ofta sov flera personer tillsammans i samma säng, inte bara barn. Så mycket privatliv var det nog inte tal om. Att ha eget sovrum är en sentida lyx, liksom tandborsten