Släktforskaren höjer blicken från datorns skärm, sträcker på sig och ser att det finns en värld bortanför de digitaliserade arkiven. Utanför fönstret skiner solen, sommarvindarna är ljumma och familjen vill åka på utflykt.
Vad gör en släktforskare på semestern? Åker på släktforskningssafari. Det är bland det roligaste man kan göra. Och ett trevligt familjenöje, som kanske kan göra släktforskarnördens möda begriplig för de närmaste.
Vem skulle inte vilja följa med ut i vildmarken och leta efter en gammal gärdsgård som visar var släkttorpet låg en gång i tiden? Eller besöka slottet där farfars mormors mor var kökspiga för 200 år sedan?
Jag talar förstås i egen sak, men det kan bli en riktigt intressant utflykt att åka i släktens spår. För några år sedan tog jag med mig en väninna och åkte ner till utvandrarbygden kring Emmaboda och Tingsryd och letade upp torp och gårdar från min släktforskning. Trots att väninnan inte alls släktforskar tyckte hon om detta.
Vi gjorde avstickare till ett par turistmål i trakten, Klasatorpet från utvandrarfilmerna och Duvemåla som Vilhelm Mobergs mormor kommer ifrån. Hos hembygdsföreningen i Älmeboda stannade vi på våffelkafé och fick samtidigt hjälp med att hitta ett torp jag sökte.
Vi tittade in i ett porslinsmuseum och flera kyrkor. Vi blev bjudna på middag av till mig mycket avlägsna släktingar, så gästfria och rara att jag blir varm i hjärtat när jag tänker på dem.
Dessutom hittade vi alla de torp och gårdar jag prickat in på min karta och underbart vackra småvägar att färdas på.
Sådant kan man uppleva på släktforskningssafari. Jag vet, för jag har gjort flera sådana resor, ringt på hos okända och blivit så väl bemött. Kommer någon till mig och undrar över var huset ligger där farmor bodde visar jag det gladeligen, om jag kan.
Några goda råd inför sommarens släktforskningssafari:
Planera din resa på kartan. Lägg upp en resrutt som är lagom ambitiös. Man hinner inte med så många stopp på en dag som man tror.
Kolla om det går att ta sig fram på småvägar som ser farbara ut på en karta men kanske är en liten stig eller skogsväg. En gång kom jag till fel hus vid vägs ände för jag hade inte uppmärksammat att vägen på kartan var den där igenväxta stigen som försvann in i skogen, icke körbar med bil. I stället fick vi ta en omväg på drygt två mil för att komma in från andra hållet.
Kontakta hembygdsföreningen i socknen. Många har torpinventeringar som kan visa dig exakt på rätt plats, och dessutom medlemmar som är kunniga. Som tack för hjälpen har jag ibland kunnat skicka dem information från min släktforskning om de människor som bott i torpen.
Ta med en bra kamera och en scanner, om du kan. Du vet inte vem du träffar på, kanske en avlägsen släkting som har gamla bilder du vill få med dig hem.
Var modig. Våga knacka på hos okända, tala om vem du är och varför du tittar på just deras hus. Även om det inte är släktingar som bor i det gamla torpet idag är det bättre att tala om varför du tittar så nyfiket på deras hus och fotograferar det. Det brukar vara uppskattat.
Trevlig resa!