Vi tar det från början med bild nummer ett. På den ser vi en man som hette Axel Berggren. Det vet Margareta Dahl, som har samma bild i sin lilla ärvda samling.
– Men det står bara hans namn på baksidan, berättar hon.
Mannen som går över Stora Torget hette Seth Johannson. Han var målare och levde mellan 1887 och 1965. Han var från Överum och började som lärling hos en målare Karlsson där. Senare flyttade han in till Västervik och öppnade egen firma så småningom. Det berättar hans brorson Karl-Erik Johansson i Överum.
Bild nummer 8 har vi lite mer att berätta om. Det kan vi tacka den gamle österpojken Rolf Nilsson för. Han har ett gammalt tidningsklipp i sina samlingar som Bertil Ljungberg är författare till.
Damen kallades för "Fort-Sofie" för att hon alltid hade så bråttom. Hon bodde i ett gårdshus på Hamngatan 1–3 och var hushållerska hos murare Risholm och hans hantlangare Kalle "Kaka", som bodde i det större huset.
Hon hade ett starkt intresse för Västerviks befolkning och skiljde noga på "Stassas barn" och på dem som kom från socknarna utanför stan. Därför kallades hon också för "Stassa" och med tilltagande ålder fick hon också epitet "Gråt-Sofie". Hon var nämligen en flitig gäst och besökare på begravningar när stadens fäder och mödrar vigdes till den sista vilan.
– Men bara om de var "Stassas barn", understryker Rolf Nilsson.
Bertil Ljungberg berättar i sin artikel att Sofie en gång räddade hans liv när han var liten pojke, tre–fyra år bara och var ute på isen på Gamlebyviken och lekte. Sofie satt i sin lilla stuga och fick se i en av sina "skvallerspeglar" (hon hade två – en på varje gavel) en liten gosse med en röd luva, som drullat i vattnet. Hon insåg att var fara å färde. Hon släppte allt hon hade för händer och rusade ut på isen och fick upp pojken ur vattnet och till tryggheten på land.
– Min röda tomteluva och "Stassas" skvallerspegel räddade mitt liv, förklarade Ljungberg i sin artikel berättar Rolf Nilsson.