Inte nog med att spänningsromanerna Hypnotisören och Paganinikontraktet rönt stor framgång, den förra ska också bli film. Nu behöver Alexandra Coelho Ahndoril inte "oroa sig för mat, hyra och vinteroveraller till döttrarna".
Bakom framgången ligger naturligtvis hårt arbete. Och en mindre depression.
Året var 2008. Både hon och maken hade just lämnat sina manus till förlaget - hon Mäster, han Diplomaten. Efter att länge ha levt med var sin berättelse infann sig plötsligt ett tomrum, en mindre depression och en abstinens efter att få skriva något.
- Då bestämde vi att vi skulle testa att skriva ihop. Men vi kunde inte skriva som Alexander och Alexandra, vi har så olika stilar och bråkade jämt. Enda lösningen var att hitta på en ny författare. Det blev alltmer lustfyllt, därför fortsätter vi.
Att skriva ihop med den person man älskar tycks inte vålla några stora bekymmer.
- Det låter säkert tråkigt, men jag kan inte komma på några problem, skrattar hon milt. Jag tror att vi har kommit närmare varandra tack vare skrivandet. Vi kan vakna mitt i natten och tala om en idé vi kommit på. Och vi njuter av att inte vara ensamma när vi skriver.
Inledningsvis var identiteten av författarna bakom pseudonymen Lars Kepler höljt i dunkel. Av en enkel anledning. Hon ville att berättelsens kvalitet skulle bedömas objektivt, att förlaget inte skulle känna sig tvunget att publicera manuset för att de var etablerade författare.
- Jag hade inte en aning om att det skulle bli ett sådant ståhej. Nu är jag väldigt glad att vi är avslöjade. Det är mycket enklare att göra research om man inte är hemlig.
Som barn hade hon inga författardrömmar. Hon läste mycket i uppväxtens Helsingborg, men hade inte en tanke på att man kunde livnära sig på det. I stället drömde hon om ett liv på teatern - och gav sig hän.
I tio år var hon skådespelare i fria teatergrupper och vid Helsingborgs stadsteater, varpå hon flyttade till Stockholm och gick på Teaterhögskolan. Under den sista terminen avbröt hon utbildningen.
- Jag kunde ha avslutat utbildningen mindre abrupt, men jag kände mig färdig med den. Jag älskar fortfarande teater, men saknar inte livet på scen. Det är hemskt slitigt, och som skådespelare är man i händerna på regissören. Där kommer min svaghet, mitt kontrollbehov, in i bilden. Jag vill kunna stå för varje del av det jag gör.
Lägligt nog träffade hon sin författarmake och kom underfund med att man visst kunde försörja sig som författare. Elva år senare debuterade hon som författare med succéromanen Stjärneborg.
Resten vet vi.