När jag började på VT hösten 1990 var det bara ”Lill-Kirre” på sporten och två unga begåvade tjejer på den allmänna redaktionen som var yngre än jag.
Nu är jag helt plötsligt äldst – inte ens fyllda 60 år undrar jag lätt förvirrat vart tiden har tagit vägen?
Hur kan det komma sig att man inte är ung och lovande längre, att det mesta ligger bakom en och det enda att se fram emot är pensionen? Den tiden verkar bra.
När jag började på VT fanns det många mogna män (det var i princip bara män) som kunde ge mig och mina kamrater visa råd och lotsa oss fram i journalistikens förunderliga värld. Deras råd och stöd var ovärderliga; byggda på lång erfarenhet och stor yrkeskunskap.
De visste vilka knappar man skulle trycka på för att komma vidare när verkligheten trilskades. De kunde öppna stängda dörrar. De hade kontakter byggda på åratals arbete. Vad den ene inte visste, kunde någon annan bistå med. De hjälpte oss att ta oss fram när vi mötte svårigheter.
Dagens yngre förmågor har det inte lika väl förspänt som jag och mina generationskamrater hade. När de ska söka stöd och hjälp får de nöja sig med mig... Och det är inte mycket jag kan bistå med som mest ägnat mig åt redigering. Längst ner i redigeringsgruvan bygger man inte upp några kontaktnät, som kan vara till glädje för yngre kamrater. De får göra det tunga jobbet själva.
I förra veckan lämnade den sista 40-talisten tidningen. Anders Steiner tog sin kamera och gick hem. Den sista resten av det beryktade köttberget är borta. Det är därför dessa rader författas. Även om de har tagit en stund att komma hit.
När en av tidningens tidigare chefredaktörer nyligen blivit pensionär träffade Anders honom på stan och frågade artigt hur det var att vara pensionär, var hans svar.
– Jättebra! Skynda dig att bli gammal Anders.
Det är inte utan att man känner ett sting av vemod och inte så lite avundsjuka.
I synnerhet när jag möter de nyblivna pensionärerna som lämnat tidningen under senare år. Det har varit ett gäng. Den ena lyckligare än den andra har glädjestrålande stannat och bytt några ord.
Så pigga och fräscha såg man dem sällan när de satt fast i selen och var löneslavar, som en av herrarna uttryckte saken.
Det lyser om dem, av glädje och välmående. De spelar golf och trummor, segelflyger och bygger – och sover middag! Bara det kan få mig att längta mig sjuk efter pension. Tänk er själva bara knoppa in en stund vilken dag som helst – oavsett vad klockan är slagen.
Nu kan jag trösta mig med att jag blivit tillfrågad om – med dispens – att bli volontär i det illustra sällskapet VT-ranerna, som är under uppbyggnad. Det känns hedrande. Det vill jag. Det kan ju till och med vara lite kul att få vara yngst som omväxling – även om det är bland gråhårsfolket!
Det är 65 månader kvar till pension – om Gud eller Tipstjänst inte kommer på andra tankar.