Sommaren var usel. Det var väl bara SMHI:s prognoser som eventuellt var ännu sämre, om vårt korta minne inte sviker oss.
Nu är i alla fall hösten här. Det vet vi med säkerhet. Naturens skira grönska är borta. Den är redan förvandlad till något annat vackert, starkt färgsprakande. I nästan oändliga variationer av rött och gult kan vi traska runt i skogen. Vi njuter av den höga, svala luften.
Men dagarna blir kortare, mörker och kyla lurar bakom hörnet och det känns alltid lite trist. Det är bara att gilla läget och trösta sig med att det kommer ännu en vår och en sommar, om Gud vill och byxorna håller, som en kamrat brukar uttrycka sina funderingar kring framtiden.
Det finns ändå fördelar, vid sidan om färgexplosionen, med hösten. Vi slipper se alla halvnakna människor på stans, gator och torg. Sedan spelar det ingen roll om de är unga och vackra, gamla och trötta, eller som redaktören... Vi vill inte se all denna hud!
Det är företrädesvis män som sitter i bar överkropp på uteserveringarna i för små kortbyxor och hinkar i sig alldeles för många öl, som stör. Ni vet den där typen med mer hår på bröstet än på huvudet, svettig panna, och en mage som ser ut som personen i fråga har svalt en byggfläkt eller bär omkring på en torktumlare runt midjan. Det är ingen upplyftande syn, man anar att självinsikten kanske inte är den främsta karaktärsegenskapen.
Dessutom slipper vi se alla söndertatuerade människor - av båda kön - som exponerar sina mer eller mindre fantasifulla bilder för oss som inte vill se. Det är bland annat därför vi tycker att hösten har sina fördelar med regn, rusk och kyla - folk vill i allmänhet ha kläder på kroppen. Det är bra. Det tilltalar vårt sinne för skönhet.
Det är en fullständig gåta för oss hur man bara kan komma på tanken att försöka dölja varenda liten bit av naken, frisk hud med den ena mer groteska bilden än den andra. Det är en orgie i dålig smak, som har blivit hypermodernt. Hur kom det sig? Vi gissar att det kostar en slant också och ännu mer för dem som kommer på bättre tankar och ångrar sig; som vill ta bort eländet.
När redaktören var grabb var det bara sjömän och kåkfarare som var tatuerade. Det var ingen vacker syn då heller. Och nu är det högsta mode! Vi lever i en märklig värld...