Bo Mårtensson tecknade ner sina ungdomsminnen när han bodde i Kalmar. Det var landstinget som uppmanade människor att berätta. Bo Mårtensson gick en kurs på Högalids folkhögskola och där föddes idén att sätta sina minnen på pränt. Han gick vidare till tidningen Barometern där en kulturredaktör skrev om hans liv i hemstaden i Tjust.
- Det var många som tyckte att det var trevligt att läsa. Många delade mina minnen, även om de hade växt upp på andra håll. De hade ungefär samma erfarenheter, berättar Bo.
Han var yngst i en syskonskara av sex barn. Familjen bodde i vad som då kallades Rosendal 2, som efter några år döptes om till Allén 7. Lägenheten, för åtta personer, bestod av två rum och kök, med järnspis, gaskök och kakelugnar med allt vad det innebar.
Trångboddheten var inte ovanlig vid den här tiden. Det gällde att visa hänsyn. Husen var lyhörda. När det var läggdags var det trångt om saligheten. Hela lägenheten var full av sängar. Ute på gården fanns toaletten, ute-dasset.
- Det var inte roligt att gå dit mitt i natten. Vi som var små fick använda porslinspottan som stod i en komod.
Standarden var fjärran från vad vi är vana vid i dag. På vintern var det varmt och skönt när man gick och lade sig, kallt och utkylt när man vaknade. Det var is på fönsterrutorna invändigt och det tillhörde inte ovanligheterna att man hörde råttor i väggarna.
Det är mycket som har förändrats i Bo Mårtenssons gamla barndomskvarter. Foto: Anders Steiner
Men utanför Allén 7 öppnade sig en spännande värld för unga pojkar och flickor, fylld av äventyr. I Björkhagen vid Marieborgsskolan spelade man boll, längre ut mot "vildmarken" vid "Hundgaljen" (Kristineberg) förvandlades biomatinéernas gastkramande historier till handfasta lekar, där hopvikta Västerviks-Tidningar blev eleganta cowboy-hattar när man pangade på varandra med hemgjorda pistoler i trä.
Korvkiosken vid Augustenburg ledde in vägen till IOGT-rörelsen. I ungdomslogen Frid och Lycka, som hade möten varje söndagseftermiddag, fick de lära sig mötesteknik och att sjunga.
- Det sjöngs mycket hemma hos oss, minns Bo.
I logen ordnades det revyer, höst och vårkabaréer. Det var riktiga revyer med inslag av både sång och sketcher. Tillsammans med sin bror Lasse och kusinen Gunnar (frisören) bildade Bo en trio, som med viss framgång deltog i flera amatörtävlingar.
Bröderna Styrenius stenhuggeri någon gång på 30-talet. Stenhuggeriet låg ungefär där det i dag finns en dataaffär och en antikhandel i Allén. Foto: Västerviks museum
Under vintrarna kunde de ofta hänga på en hästskjuts baktill. Sandning var inte aktuell under den tiden. Föret skulle vara bra. När gatorna skulle röjas från snö med träplog så gick ett par kommunalarbetare och sköt på när det behövdes.
Nere vid Kvännaren - på senvintrarna - var det alltid isupptagning på sjön. Isen skulle hållas kall så bryggeri, mejeri och fiskförsäljare kunde hålla sina varor fräscha när solen värmde från molnfria himlar under sommardagar. Isen lagrades i isdösar, byggda av trä och fyllda med sågspån. I dösarna varvades isblock med sågspån.
Men för barn och unga var inte snön samma tuffa och slitsamma arbete, som för de vuxna. Den var mest till glädje, kälke och spark var vad som gällde. Eftersom det inte var sandat och trafiken blygsam på kvällarna så var det fritt fram att åka på gatorna... Då kunde man koppla ihop sparkarna till långa slädpartier och få en härlig tur utför hela Storgatan - ända ner till kajen. Det kunde bli en hisnande upplevelse när pojkarna som stod längst bak och sparkade var stora och starka.
Och redan i unga år fick Bo och hans kamrater försöka skaffa sig egna inkomster. Barnen plockade varje eftermiddag papper kring Jantes kiosk i stadsparken. Lönen var en 25-öring och en chokladkaka.
- Chokladkakan bytte vi ut vid en löneförhandling med Jante till en 50-öring, som räckte till två matinébiljetter.
Andra inkomstbringande knäck var att dela ut veckotidningar varje tisdag. Tidningarna hämtades vid Cigarrlådan och kostade någon 25-öring. De skulle som regel betalas kontant vid leverans. Men om medel saknades för stunden så kunde man lösa det med, man skrev helt enkelt upp skulden i en bok som skulle betalas veckan därpå.
Bensinmacken fanns redan i Bo Mårtenssons barndom. Den ägdes av Carenbäck och förestods av en Ivarsson. Nedanför macken i Allén låg Jantes kiosk där barnen gjorde goda affärer. Foto: Västerviks museum
En annan uppgift som kunde dryga ut de knappt tilltagna fickpengarna var att stå i kö för att köpa penninglotter. Varje kund fick bara köpa en lott. Lotterna såldes bara den första i varje månad och då gällde det att vara på plats vid stadens enda försäljningsställe: Ekblads Tryckeri.
Samma visa var det att köpa biljetter till revyer och operetter i Folkets park. Det gällde att vara ute i god tid. Bo och hans syskon blev väckta tidigt av sin far som var bagare. Det hängde på låset till parken redan klockan 05:00. Klockan 07:00 öppnades grindarna och då var det bäst att hålla ordning på vilken tur i kön man hade. Den höll barnen ordning på själva. När föreställningsklockan ljöd fick de ta sin plats som de kommit i tur till. Sedan blev det en enda lång väntan i parken till deras uppdragsgivare dök upp vid sextiden på kvällen för att lösa ut sina biljetter. Sex biljetter kunde man tinga. Varje biljett - för den långa dagen - gav den envise sex kronor.
- Det blev ett bra tillskott, som växte så vi kunde köpa oss en cykel, en röd Monark för 125 kronor.
Här i rondellen vid Rosenhillsvägen, Hantverkaregatan och Folkparksvägen är Bo Mårtensson nästan på mammas gata. Foto: Anders Steiner
2002 flyttade Bo Mårtensson hem till Västervik efter 35 år i Kalmar. I dag bor han bara ett stenkast från sin barndoms Rosendal 2. I från sitt vardagsrumsfönster kan han blicka ut över vad som en gång var Styrenius upplag för råsten. De många industrierna och småföretagen har försvunnit ur gatubilden, även om ett och annat står kvar.
- Det är mycket som försvunnit sedan "fläskflickorna" saltade in fint fläsk i hörnet av Hantverkaregatan och Folkparksvägen.