Kungabesök
Ägaren till ångaren Tjust hade annonserat i Westerviks Weckoblad i god tid för att locka västervikarna ut i skärgården. Det var många som ville få en glimt av kungligheterna på fartyget Drott och hälsa monarken välkommen till Tjust. När passagerarna samlades på Skeppsbrokajen lyste solen med sin frånvaro. Det var lite småtrist väder. Regnet hängde i luften. Klockan tio lämnade ångaren kajen med ett hundratal förväntansfulla kungavänner ombord. När fartyget kommit ut på Lucernafjärden hissades flaggor och vimplar. Det var en festlig syn. "Välkommen majestät" signalerade fartyget.
Vid 12-tiden upptäcktes - i kikare - Drott i fjärran. Fartygen möttes i närheten av Hökhallen. När de kom upp bredvid varandra höjdes leverop för kungen från Tjusts däck. Det följdes av ett fyrfaldigt leve och ett misslyckat försök att kasta över blommor till kungabåten.
Men kungen, som stod på kommandobryggan, verkade inte sörja den uteblivna blomsteruppvaktningen. Han blottade sitt gråa huvud och tackade vänligt medans blommorna försvann i vågorna.
Vid ångbåtsbryggan i Verkebäck hade man förberett sig noga för att hälsa landsfadern på ett värdigt sätt. Perrongen, som majestätet skulle trampa på till extratåget som skulle ta honom till Ankarsrum, var klädd i en blå väv och kronor i guld. Längst upp hade man rest en äreport försedd med kungens namnschiffer och Sveriges riksvapen. Arbetet ansågs så viktigt att man hade kallat på experthjälp från Stockholm för detta ändamål.
Den höge resenären hälsades välkommen av brukspatronen Alfred de Maré, med fru Ottonie och gäster. Folkmassorna hurrade, kungen hälsade till höger och till vänster, kysste en liten flicka på kinden som tack för en blombukett. Det var stilfullt, kan man förstå.
Så bar de av mot Ankarsrum. I Fårhult öste regnet ner. De hindrade inte kungavännerna. Det blev nya hyllningar. Men en viktig sak fattades. Det kungliga namnschiffret. Det som "enligt vedertagen sed icke fick saknas vid dylika tillfällen"!
Denna miss väckte uppmärksamhet och föranledde en av passagerna i det kungliga tåget att surna till ordenligt och högljutt och irriterat undra: "Om stationen ifråga rätteligen inte borde heta Gethult!"
Men om festanordningarna i Fårhult var något bristfälliga så var det mer gedigna och storslagna i Ankarsrum. Hela järnvägsstationens fasad var prydd med blommor och lövverk och fram till spåret var en fem meter bred landgång av tunna bräder utlagd. Den var målad i blått med kronor i guld till kungens ära.
Även här hälsades kungen av hurrarop från människomassorna. Det var mycket folk, inte bara från Ankarsrum. Det kom långväga ifrån för att få en skymt av kungligheterna. Och för att mängden av nyfikna inte skulle spränga avspärrningarna vid stationen så hade man avsatt ett par man med gula band kring hattarna för att hålla allmänheten på behörigt avstånd...
Och direkt efter ankomsten gick färden vidare ner mot bruket där tillverkningen skulle beskådas och studeras. När de passerade den så kallade Masugnsgatan var husen nymålade dagen till ära. Men bara på gavlar och framsidor! Om det var av tidsbrist eller om det var ekonomin som hade lagt hinder i vägen förtäljer inte historien - därom svävar vi i okunnighet.
I verkstäderna hade de Maré en del överraskningar i beredskap åt sin kunglige gäst. Ur en ugn tog man ut en minnestavla. Det var en gjuten och emaljerad runplatta, en meter hög och 65 centimeter bred, försedd med en drakslinga med text:
"RUNAR: THESAR: VARU: RISTNAR: AT: MINI: GETSNINGAR: OSKARS: KONUNGS: A: ANKARSRUMI: THA: VARU: LITHIN: AF: GUS: BYRTH: EITA: THUNSNAT: ATA: HUTRATH: OK: NIUTAGI: AR: SI: MANATHIR: OK: TOLFTAGAR.
Och på svenska från sent 1800-tal översatte man så här i de båda tidningarna. Dessa runor äro ristade till minne av konung Oscars besök i Ankarsrum, det var tiden efter Guds börd ett tusen åtta hundra nittio år sju månader och tolv dagar.
I gjuteriet fick kungen se hur man göt projektiler och bjöds på ännu en liten överraskning. Inför hans ögon göts nämligen en medaljong med kungens porträtt. Han fortsatte promenaden genom det festsmyckade samhället till övre bruket med valsverk och hammarsmedja.
Efter rundvandringen bland verkstäderna så fick kungen börja färden mot den stora herrgårdsbyggnaden vid säteriet, till brukspatron de Marés magnifika bostad, där fem adelsätter residerat under seklens gång.
Vägen upp till säteriet var rikt smyckad med äreportar, flaggor, kulörta lyktor och lövverk. Det sparades inte på prakten när kungen skulle hyllas av de Maré i Ankarsrum.
Vid den "splendida" middagen fanns landshövdingen och adeln från trakten, blandad med höga herrar som riksdagsledamoten, rektor Kajerdt från Västervik, till exempel. Vid slutet av måltiden tackade brukspatronen för det kungliga besöket och kungen besvarade artigheterna och tackade för allt han fått upplevt under dagen.
Under tiden de höga gästerna smörjde kråset vid dignande bord så hade arbetarna transporterat upp den emaljerade minnestavlan med runinskriptionen till säteriet för att sätta upp den på en liten kulle. Kungen lär själv ha deltagit i arbetet med stort intresse. I tidningarna hävdades att han läste runor vid sidan om alla språk han talade...
Så småningom - när augustikvällens dunkla skymning lagt sig över bruket - tändes den storartade illuminationen i trädgården. Fladdrande lågor rörde sig mellan träden i den stora allén. Det var bruksfolket som än en gång ville visa sin vördnad. På säteriets balkong stod kungen och tog emot "järnmännens" hyllning.
Efter supé var det dags för de kungliga att återvända till Verkebäck och Drott som låg i viken och ståtade med sin elektriska belysning. När kungabåten lagt ut började folkmassan dra sig sakta hemåt efter en äventyrlig dag, rik på minnen, för att sova i den sköna augustinattens mörker.
Fotnot: Västervik fick elektrisk belysning 1897, om någon undrar.