Ett sjukhus kan vara en plats för mycket; glädje, förväntan, sorg, apati, pånyttfödelse och död för att bara nämna några saker. Just på ett sjukhus kan man både få se och uppleva väldigt mycket känslor på en gång. Inte bara det jag just nämnde utan även väntan.
Det finns väl bara ett fåtal andra ställen, utöver ett sjukhus, som man kan se så mycket väntan; någon väntar på ett besked, en annan väntar på en anhörig medan en tredje precis har väntat klart. Vad vet jag, det kanske är just du som sitter där och väntar.
Det är fullt möjligt att du, där och då, känner dig oerhört ensam och till och med alienerad men medan du sitter där kan du ju alltid lyfta blicken och se dina medmänniskor. Jag slår vad om att du kommer att känna igen dig i något av de ansiktsuttryck du kommer att få se och att de garanterat speglar dina egna känslor just i det ögonblicket.
Nu kanske du utbrister ”ingen kan känna vad jag känner nu” men jag menar att du inte har helt och hållet rätt. Det är många på ett sjukhus som gått igenom exakt samma sak som du; ett dödsfall, ett mottagningsbesök, en förlossning, ett cancerbesked eller varför inte bara en helt vanlig blodprovstagning.
Vad det än är så är alla lika mycket hjältar vad de än går igenom och vad du än tycker så är du en utav dem. 365 dagar om året händer ungefär samma saker på ett sjukhus men antalet berörda människor är oändligt mycket större. Det kanske är julafton medan du rusar in genom akutintagets huvudentré med en gnagande känsla i magen.
Våren pågår visst utanför medan ni väntar på att barnmorskan ska komma med det där beskedet ni väntat så länge på. Det är fullt möjligt att högsommaren värmer dig genom fönstret medan du donerar blod. Till slut kanske hösten tornar upp sig vid horisonten medan du precis fått ett besked som fick din värld att rasa samman. Allt det här och allt där emellan.
Alla besök och besked är unika men känslorna inför dem är likadana. Du kände dig kanske helt överväldigad när du lämnade sjukhuset och du kanske tog ut stegen för att bara komma därifrån? Ni kanske stannade till i cafeterian och mumsade i er en ostfralla och drack kaffe medan ni ringde era familjer och berättade en glad nyhet? Du kanske ringde en vän och bad om att bli hämtad eller så satte du dig utanför entrén, rökte en cigarett (trots att du inte borde) och, under stillsamma former, bröt ihop.
Vad vet jag...? Någonting jag däremot vet är att du (eller ni) kände en massa känslor i just det där ögonblicket och det var helt nödvändigt att yttras på något sätt.
Nästa gång du av en eller annan anledning besöker ett sjukhus så tycker jag att du ska ta dig tid och titta på alla ansiktsuttryck du möter. Du kommer antagligen att få se både förväntan och förtvivlan. Uppgivenhet och nyfikenhet. Närstående död och pånyttfött hopp. Gränslös glädje och svartaste sorg.
Nåväl, vilka känslor du än kommer att stöta på så kom ihåg en sak; vad du än upplever så är du aldrig ensam. Ni är många som känner samma sak och ni är alla hjältar.