"Du är en riktig Pollyanna", säger min mamma till mig ibland. Det tar jag som en stor - men inte så värst välförtjänt - komplimang. Pollyanna, för er som inte är bekanta med henne, är en föräldralös barnboksfigur som har alla odds emot sig. Ändå bär hon en okuvlig tro på människors goda vilja, och lyckas få en hel stad att tina upp. En sån där som ser allt från den ljusa sidan, och retar cyniker och pessimister med sin blotta närvaro.
Riktigt så där positiv och sprudlande är inte jag. Men jag försöker - och jag inspireras av andra pollyannor som passerar i mitt liv.
För några år sedan lärde jag känna Johanna, en tjej som gått igenom en hel del svårigheter i livet. Trots det möter hon ständigt tillvaron, och nya människor, med obändig entusiasm och glädje. Komplimanger formligen strör hon omkring sig. "Åh, du är helt fantastisk", hörde jag henne titt som tätt utbrista till människor i sin närhet. Cynikern i mig tyckte först att det verkade överdrivet, falskt rentav - tills jag insåg att hon faktiskt menade vartenda ord hon sa. Varje komplimang var genomtänkt, och sprang ur hjärtat.
Johanna spred (sprider) så mycket värme och kärlek omkring sig att vi andra, i hennes omgivning, smittades. Precis som Pollyanna i barnboken.
Jag tror inte att vi måste gå omkring och studsa av glädje hela dagarna. Och det är klart att vi måste få uttrycka vår leda, besvikelse och frustration över saker som inte blev som vi tänkt. Men jag är helt övertygad om att väldigt mycket påverkas av vår inställning. Rätt inställning till regn, som titeln lyder i en av Alexander McCall Smiths romaner. När regnet strilar ner en ledig sommardag kanske du kan försöka glädjas åt att du åtminstone har tak över huvudet, och varma kläder att sätta på dig. Kura ner dig i soffan och läs en bra bok, i stället för att bittert beklaga dig över att det ALLTID regnar på din semester...
Det låter hemskt klyschigt, och på gränsen till klämkäckt, jag vet. Men för mig är det uppenbart att alldeles för många människor, som utåt sett tycks ha allt, gräver ner sig i sina problem och fokuserar på vad de inte har. Tid, ett välstädat hem, ett perfekt yttre. För att inte tala om hur de - och nej, jag är inte ett dugg bättre själv - fokuserar på andras fel och brister.
Tänk om vi, precis som Pollyanna, skulle börja se varandra, och oss själva, med lite mer förlåtande kärleksglasögon. Så mycket vackrare världen skulle bli. På riktigt.