Lokalradions sändningar i länet startade den 29 augusti 1977, samma dag som Johanna föddes, yngst i en syskonskara på tre flickor i Gamleby. Pappan var taxichaufför, medan mamman arbetade som undersköterska. När Johanna fyllde tio år blev hon inbjuden till den jubilerande radiostationen, tillsammans med några andra som fyllde samma dag.
– Jag minns att vi fick en radioapparat. Jag gav bort den till pappa, som brukade ha på den när han klippte gräs. Men jag vet inte om den fortfarande finns kvar, säger hon.
Intresset för att bli journalist väcktes redan i sexan–sjuan då Johanna gav ut en egen tidning, ”Gamlebytidningen”, där hon hittade på egna historier och gjorde egna teckningar. Hon gillade att skriva, var duktig i engelska och svenska och hade allmänt sett ganska lätt för sig i skolan.
– Jag läste tidningar, samtidigt som radion och tv:n stod på. Jag slukade allt i den där åldern.
På fritiden spelade hon mycket fotboll, något hon fortsatte med upp i vuxen ålder. Flera gamla kompisar från Gamleby IF umgås hon fortfarande med.
– Jag har faktiskt spelat mot Hollands a-lag. Vi förlorade med 12–0.
– Annars var jag nog känd som en ganska brutal vänsterback. Jag gick gärna in i närkamper, och det var oftast inte jag som hade ont efteråt. Jag får väl säga förlåt, så här i efterhand, säger hon och skrattar.
Efter medieprogrammet på gymnasiet och en ettårig utbildning till radiojournalist på folkhögskola, läste hon samhällsvetarprogrammet på högskolan i Växjö. Men där krockade hennes vilja att renodla och förkorta – viktigt för en journalist – med akademiska krav på att uppsatser måste ha en viss längd.
– Jag kunde inte ordbajsa. Och det var faktiskt något som lärare uppmanade till.
Efter två år skulle hon egentligen läsa det tredje året som utbytesstudent i Japan. Antagningen var klar och väskorna nästan packade. Samtidigt blev hon erbjuden ett längre vikariat på lokalradion i Västervik.
Johanna skrattar åt den möjliga rubriken, ”Hon valde Västervik framför Kyoto”.
– Det är klart att jag har funderat över det livsvalet. Det är inte säkert att jag jobbat som journalist om jag åkt till Japan, säger hon.
– På sätt och vis kan jag ångra att jag inte fick den erfarenheten. Men då kändes det självklart. Det är inte lätt att få jobb och det var det som gjorde att jag senare fick en fast tjänst.
Som anställd på Sveriges Radio arbetade hon först i Västervik, sedan i Kalmar mellan 2001 och 2011 och därefter i Västervik igen. Jobbet tycker hon är världens bästa – omväxlande, viktigt, kreativt och utmanande. ”Som att göra studiebesök varje dag”, brukar hon säga om att hela tiden få träffa nya människor i nya sammanhang.
I Västervik arbetar hon som reporter, medan hon mest var nyhetssändare och satt i studion i Kalmar.
– Det är fantastiskt roligt att hålla ihop och leda en sändning. Inte minst när det händer något stort, säger hon.
Har du gjort någon groda någon gång?– Inte så många. Men jag och en kollega började skratta i direktsändning en gång. Först bara små fniss, men till slut tyckte vi allt var roligt. Det gick inte att hålla sig när man såg hur den andre kiknade av skratt. Sen har jag försovit mig till den första morgonsändningen ett par gånger också.
Nackdelen med journalistjobbet är att det också kan vara stressigt och krävande. Det senaste halvåret har Johanna varit sjukskriven på halvtid på grund av stress; i höst ska hon börja arbeta på 75 procent och efter årsskiftet förhoppningsvis heltid igen.
– Jag brukar beskriva mig själv som en ganska glad person. Men plötsligt fick jag svårt att koncentrera mig, jag sov sämre och kunde oroa mig för saker som låg flera månader framåt i tiden. Det berodde inte bara på jobbet, utan mer på mitt liv i stort. Men jag mår bättre nu.
Att fylla 40 tycker hon inte känns något speciellt. Hon har inga problem med att bli äldre – snarare tvärtom.
– Jag började jobba när jag var 22 och uppfattades länge som ung och oerfaren. Det gör jag inte längre. Man tas mer på allvar när man blir äldre, och det gillar jag.
– Och man brukar ju säga att livet börjar vid 40, vi får hoppas att det är så (skratt).