Jag saknar en gammal vän. Peterson var namnet. Vi var bästa kompisar under många år. Det är över 20 år sedan jag sade upp bekantskapen. Det plågar mig ibland – även om jag gick bakom ryggen på honom då och då. Jag bedrog honom med en Prince eller Marlboro mellan varven. Även om det var Peterson, greve Hamilton och jag för det mesta...
När jag fyllde 30 fick jag min första Petersonpipa av mina arbetskamrater. Jag brukade innan dess hålla mig till mindre exklusiva märken som inte gjorde lika stora hål i plånboken. I dag tror jag att man får betala runt en tusenlapp för en pipa av den klass jag fick.
Nåväl, några dagar senare, efter en väl genomfestat natt, var jag i Göteborg. Vi var några kollegor som hedrade pressklubben med vår närvaro. Klubben hyrde in sig någon kväll i månaden eller veckan i krogen Gamle port vid Kungsportsplatsen.
När jag glad i hågen lämnade lokalen såg jag att en spårvagn på väg mot centralen snart skulle lämna hållplatsen. Jag lade in spurt och hoppade på vagnen lycklig över att inte behöva vänta tio minuter extra på nästa. När jag i god tid kom fram till mitt tåg gick jag in i rökkupén.
Det var när järnvägen erbjöd en förtappad rökare sådan service. Det var innan det hade blivit skottpengar på rökare och de fortfarande behandlades som helt vanliga människor.
När greve Hamilton, Peterson och jag skulle förenas i en stunds njutning upptäckte jag till min stora förfäran att fickan var tom; snuggan borta. Min nya fina födelsedagspipa, som inte ens var inrökt. Pinsamt, sa Bull.
Under min explosiva jakt på spårvagnen hade den hoppat ur med duffelficka som saknade lock.
Det kändes genast i magtrakten. Det var inte röksuget som gjorde sig påmint. Det var ångest och oro. Röksuget var det lilla bekymret – om det alls var något bekymmer.
Bekymret var hur jag skulle förklara var min födelsedagspipa tagit vägen för mina generösa kamrater. Hur länge skulle jag kunna dölja min förlust för dem?
De var vana att se en ung redaktör i djupa tankar försvinna bakom ett väldoftande moln av rök med pannan i djupa veck i försök att formulera en intelligent, djupsinnig, elegant rubrik med sex snärtiga ord...
Det gick inte så länge. Jag kunde inte i all evighet säga att den låg hemma hos mamma – nästan 30 mil österut. Det tog några veckor innan jag kröp till korset och bekände.
Så ett gott råd; jaga inte spårvagnar i rockar utan lock. De kommer ständigt nya vagnar. Och det kom nya Petersons i mina fickor också.
Den sista ligger kvar hemma i en byrålåda. Frågan är om den inte kommer plockas fram igen vad det lider – när jag blir pensionär kanske.
Det är bara 66 månader dit!