Bilden är tagen 1945. Det var långt innan tonåringar gick klädda i jeans och collegetröja. Det var golfbyxor och golfstrumpor som gällde – i alla fall på vardagar.
– På lördagar var det långbyxor. Det gick ju inte att komma till Folkets Park i golfbyxor, då hade man nog inte fått ihop det med någon söt flicka, funderar Eines Lagerlöf.
Det var den nyligen bortgångne Arne ”Kulla” Sundell som värvade honom till Norins. Sundell skulle avancera till lagerbiträde. Han tog så småningom över butiken under många år.
Vid den här tiden var det fortfarande Fritz Norin, som ägde och drev firman. Norins skor var både detaljaffär och grossisthandel.
– På mitten av 1940-talet var den Västerviks ”förnämsta” med en stor kundkrets, hävdar Lagerlöf.
Norins hade två försäljare för grossistverksamheten. De var Bertil ”Mälarn” Nilsson, duktig målvakt i VAIS, och Ingvar ”Putte” Svensson, som var roddentusiast. De reste och sålde skor till lanthandlare; läder och skomakartillbehör till landsbygdens skomakare.
– I Västervik hade Norins stadens samtliga skomakare som kunder.
Eines Lagerlöf arbetade hos Norins 1944–45 och tjänade 30 kronor i veckan. Fritz Norin var en bra chef, tycker Lagerlöf. Han trivdes bra med honom och arbetskamraterna.
– Men första veckan slutade inte så bra, minns han.
Det var så här. Lagerlöf fick till uppgift att torka golvet i lagerlokalen (återkommande uppgift varje vecka). Han tog fram en sopborste och började sopa för att få bort sand och sådant som var svårt att få upp med en trasa. Det fick Norin se och han röt:
– Vad gör du pojk, ska du riva upp allt damm? Begriper du inte att skokartonger och allt annat blir dammigt. Man måste alltid dammsuga först och sedan torka golvet. Det antar jag att din mamma gör?
Men nu var det så, berättar Eines.
– Vi som var fattiga hade inte någon dammsugare.